Lämnad och ämnad till något större

Finalen

Kapitel 42

Mitt perspektiv

Trött reser jag mig upp i sängen och gnuggar mig hårt i ögonen. Försöker få resten av kroppen att vakna. En jämrande suck lämnar mina läppar när jag sträcker ut mina armar högt över mitt huvud men rörelsen bakom mig påminner mig om att jag inte är ensam i rummet. Försiktigt hasar jag i mina slitna jeans och byter ut nattlinnet mot en t-shirt som ligger vikt vid sängkanten. Vidare smyger jag ut ur rummet och stänger dörren ljudlöst bakom mig. Jag smyger ut ur huset och när den friska luften slår emot mig så snabbt jag stiger ut ur ytterdörren vaknar äntligen min kropp upp på riktigt. Minnena från igår får mig att le, Peter som visar mig runt i det stora och vackra museet. Altanens trätrappa knarrar under mina fötter när jag trippar ner för den och iväg i riktning mot stallet. När jag kommer i synhåll för de små hästhuvudna hörs gnäggningar från hagen. Den lilla runda shetlandsponnyn kommer travandes emot mig med studsiga steg när jag gör rent och fyller på vattnet i hagen. Ögonen skyms av den tjocka pannluggen men jag vet att det är ett par busiga ögonen som undersöker mig och försöker tigga godis.

-"hörrudu du Pinki, du tänker väl inte hitta på något hyss idag?" flinar jag medan jag ruskar pannluggen och smeker den silkeslena mulen.

De busiga ögonen glimtar ännu mer och en mullrande frustning hörs. Jag lämnar hästhagen och börjar göra övriga sysslor, sopar rent i ladan, packar höpåsar och så vidare. Till slut blir jag klar och bestämmer mig för att gå ut till hästarna igen och rykta av dem smuts. Med ryktlådan i högsta hugg med borstarna i trallar jag ut ur ladan och in i hagen. Pinki kommer genast travande emot mig med korta men pigga steg. Öronen är spetsade rakt fram och mulen börjar direkt leta efter godis. Jag smusslar fram en smulig godisbit som Pinki nafsar i sig utan att fundera över saken. Då lägger jag märke till att det är knapert om gräs i hagen, men det är lätt fixat tänker jag och backar ett steg. Försiktigt låter jag gräset växa ut med hjälp av mina krafter. Koncentrerat blundar jag och försöker vara harmonisk medans. Pinki börjar givetvist mumsa på det vuxna gräset. Medan Pinki plockar i sig gräset med Belle inte så långt ifrån borstar jag va henne med långa och jämna tag. Jag använder olika borstar och snart ligger en till ponny på marken av allt hår som Pinki fällt. När jag är nöjd över hur ren Pinki blir börjar jag borsta Belles vita päls. Pillar ut hennes man och kratsar hennes hovar. En harmonisk känsla kommer över mig och allt jag är fylld av är lugn. Det finns något så fint med att borsta hästar, de ger mig ett lugn inget annat ger. Stallet var min flykt zon när jag var liten och är det fortfarande. Jag skulle kunna spendera timmar i stallet utan att ens lägga märke till hur klockan går.

Mina tankar fortsätter sväva iväg medan jag borstar Belle. Dagdröm efter dagdröm passerar förbi och det tar inte lång tid förrän Belles päls glänser som silver i solen. Mitt borstande upphör dock när hon lyfter på huvudet och tittar givmilt på mig med lugna ögon. Sedan fnyser hon ut varm luft i mitt ansikte innan hon börjar arbeta igen. Mjukt smeker jag hennes hals som tack och följer hennes konturer med blicken.

Längre bort hör jag hur ytterdörren smälls igen och fötter som kommer närmre och närmre. Det fångar både Pinkis och Belles uppmärksamhet.

-"vad nu..?" mumlar jag tyst för mig själv medan jag plockar ihop rykte borstarna i lådan igen.

När Peter dyker upp ur skogskanten ler jag mjukt och ställer in ryktlådan. Men han verkar på håll se upprörd ut över något. När jag lämnar ifrån mig ryktlådan och stängt hagen går jag han till mötes.

-"what is it Peter?" frågar jag lugnt.

På håll ser han mest orolig ut som han just få nyheter han inte riktigt vet vad han ska tro om.