Lämnad och ämnad till något större

KAPITEL 21

KAPITEL 21

Mitt perspektiv

Nästa morgon vaknar jag av att någon bankar hårt på min dörr. Jag flyger upp ur sängen och hör hur någon kort därefter ropar in.

-"get ready! meet me outside in 5 minutes!!"

Först är jag som förstenad innan jag sätter fart och byter om till mina träningskläder i rekordtid och sprintar ut till gräsmattan. Väl utanför dörren, andfådd och vid kanten av gräsmattan tittar jag mig runt och försöker räkna ut vem det är jag ska träffa. Men längre bort, bortom den stora gräsmattan och vägen vid flag stolpen lyser en röd flamma upp och jag känner genast igen den. Scarlet Witch. Jag börjar springa och tar ifrån tårna för att ta mig så snabbt som möjligt dit. När jag är framme är jag hyfsat nöjd för jag sprang snabbare än jag förväntade mig. Men Nat och Wanda som står där verkar inte det minsta imponerade. Utan Nat slår ihop händerna och börjar instruera mig.

-"okey start, Wanda and I gonna train you so you can control your powers better!" hon tar fram ett block med en träbräda som stöd bakom och börjar omedelbart anteckna. Wanda kliver fram och börjar instruera mig istället.

-"so we start with something easy, lift that stone there." säger hon som om det vore det simplaste som finns och pekar mot en skrovlig sten som är lite större än mitt huvud.

Jag tittar oförstående på henne innan hon nickar och gör en gest åt mig att prova.

Jag sväljer innan jag ställer mig lite mer bredbent (som om det skulle hjälpa) och räcker ut armarna framför mig som om jag påriktigt skulle lyfta stenen. Snabbt slänger jag en blick mot Wanda för att se om jag gör rätt. Hon nickar uppmuntrande så jag fortsätter. Jag blundar hårt och försöker verkligen föreställa mig hur jag lyfter stenen. Först känner jag mig bara få mig sedan från ingenstans känner jag en enorm tyngd i mina armar som om jag bar stenen på riktigt. Den oväntade tyngden får mig att tappa balansen och jag hamnar ur fokus. Klumpigt snubblar jag till och rätar sedan på mig och tittar på Wanda.

-"very good! did you feel the stone?" frågar hon uppmuntrande.

Hon verkar nästan lite för upprörd så jag undrar om hon inte spelar lite mer för att peppa mig.

Jag nickar ivrigt och Wanda gör en gest att jag ska fortsätta. Fortsätter gör jag i minst en timme till men hur jag än försöker kan jag inte få den förbannade stenen att lyfta mer än en decimeter. Tills slut blir jag så förbannad att jag slår foten rakt på stenen i ren ilska. Tyvärr missar då min känsla för att sikta inte är den bästa så jag halkar och landar på ryggen med en duns. Luften går ur mig helt och jag försöker kravla mig upp på knä och i bakgrunden hör jag hur Wanda försöker hålla sig från att börja gapskratta. Men när jag föreställer mig hur det måste sett ut när jag ramlat börjar jag också gapskratt vilket leder till att vi båda brister ut i gapskratt tills vi får kramp i magen. Efter ett tag lyckas vi samla oss och Wanda bara skakar på huvudet.

-"try again, you shall not try to lift the stone with your mind. You shall try to lift the stone with help from the nature." försöker Wanda förklara.

Jag fattar inte mycket, men en liten del. Så jag ger henne ett tappert leende innan jag försöker lista ut hur jag ska göra. Först försöker jag visualisera hur jorden lyfter upp stenen men det funkar inte alls. Så istället försöker jag som vanligtvis som jag gjorde innan vilket gör att den lyfts max en decimeter innan jag inte orkar med och den dunsar ner i marken. Wanda säger något uppmuntrande eller peppande som jag inte bryr mig om att lyssna på. Istället försöker jag fokusera på min uppgift. Sedan slår en helt absurd tanke mig. Tänkt om jag inte ska försöka lyfta stenen utan kommunicera med den? (helt sjukt, jo tack jag vet). För alla mina krafter tar jag i och försöker se om stenen kanske har något inre. Någon energikälla.

Det är då det känns som en helt ny värld öppnar sig inför mig. Flera tusen dörrar slås upp och helt plötsligt känns det som om stenen skickar signaler till mig. Jag försöker följa signalerna så gått det går och jag behöver koncentrera mig så jag sluter mina ögonen. När jag sakta och metodiskt börjar följa hästens signaler och granskar dess energikälla lyfter sten och den slutar inte lyfta förrän jag ber den stanna. Det är som att jag kan kommunicera med stenen med hjälp av signalerna. Det är som om den är sin egen men utan känslor eller medvetanden, endast en energikälla. Även fast jag blundar är det som jag kan se hela världen ur ett större perspektiv. Jag kan zooma in och ut. Byta mellan naturens alla varelser. Vem sa att träd, jord och stenar var död? Den nya världen är så stor och överväldigande att jag bara orkar lyfta upp stenen en meter och sedan flytta den rakt i sidleds åt vänster och sätta ner den. Den sista decimetern orkar jag inte hålla emot utan stenen dunsar ner och exakt när den dunsar ner och nuddar det första grässtrået slits jag undan, ur världen och tillbaka till verkligheten. Jag finner mig själv sittandes på marken och alldeles andfådd. Jag flåsar som en andfådd hund och tittar upp mot Wanda. Wanda tittar förvånat på mig och står med armarna utsträckta.

-"I-I... I don't know what just happened!" får jag fram mellan andetagen.

När jag återhämtat mig bestämmer Wanda och jag för att det får räcka med träning för idag. Så just när jag också ska börja gå inåt för att duscha av mig kommer Nat.

-"what are you doing? you are not done yet!" ropar hon efter mig och viftar med armen i luften upprört.

Jag suckar och joggar fram till henne och vinkar adjö till Wanda som möter upp Vision. Väl framme hos Nat börjar hon gå utan ett ord och vinkar åt mig att följa med. Hon går i ett snabbt tempo in i byggnaden vi landade bredvid med flygplanet när vi kom hit. Där inne finns en gigantisk träningsanläggning. Det finns allt man kan tänka sig. Simhall, parkour redskap, gymredskap och gymnastik redskap. Längst bort på andra sidan ser jag en röd liten figur svinga sig runt medan Cap står kvar på marken och instruerar. Efter Peter susar det fram tennisbollar som skjuts ut ur en apparat på marken. Apparaten skjuter bollar som besatt medan Peter iklädd sin Spider-Man dräkt försöker att inte bli träffad.

Nat avbryter mig med att knäpp med fingrarna framför min näsa vilket får mig att haja till.

-"please focus!" säger hon irriterat.

Någonsin hört om att man ska ta det lugnt i början och trappa upp träningen? Det har inte Nat.