Lämnad och ämnad till något större

KAPITEL 22

KAPITEL 22

Mitt perspektiv

När Nat äntligen är klar med sitt två timmars-träningspass för mig låter hon mig gå. Samtidigt tränade Cap Peter. Cap och Nat verkar älska att träna (läs: plåga) oss två ungdomar då det gjorde high-five och såg jäkligt nöjda ut efter. Peter och jag släpar oss in mot huvudbyggnaden och ingen av oss orkar säga något på vägen dit. Jag ger han ett trött leende och han ler minst lika trött tillbaka. Hela min kropp värker, armar, ben, ryggen, magen, muskler som jag inte ens visste existerade. Och jag som tyckte jag var i hyfsat bra form ändå. Jag hade hållt igång min löpning och mitt rekord på en mil var 46 minuter. Men tydligen var jag inte i så bra form i alla fall.

Tillbaka vid mitt rum samlar jag ihop mina grejer och beger mig till badrummet. Jag duschar och står under vattenstrålen med kallt och uppfriskande vatten kanske en kvart innan jag byter om till rena kläder. Mina gamla kläder luktar minst sagt...svett. Mmmmmmmm. Klockan börjar närma sig lunchtid så jag städar snabbt undan mina svettiga träningskläder och skyndar mig ner till köket. På långt avstånd känner jag den ljuvliga doften av mat. Jag försöker sniffa till mig vilken maträtt det är men är inte helt säker på om det är kyckling eller kalkon. Väl framme vid köket ser jag Alice som står och lagar mat. Alla är samlade. Vision står bredvid medan Alice lagar mat och frågar om råd. Hur man ska smaksätt och vad som är enklast. Alice bara skakar på huvudena och svarar glatt på frågorna. Wanda vänder sig och ler mot mig. Hon sitter vid matbordet och har en diskussion med Nat, Cap och Sam. Hon vinkar sig till mig och gör en gest åt mig att sätta mig. Försiktigt drar jag ut stolen och sätter mig och försöker hänga med i diskussionen de har. Någonting om försvar. Längre bort vid det närliggande vardagsbordet spelar Peter, Tony och Rhodey kort. Alice börjar dukar fram maten och jag hjälper henne med tallrikarna och besticken. Alice vinkar till sig kortspelarna och börjar sedan ställa fram glas till alla. Tillsammans äter vi alla lunch. När alla är klara hjälper jag Alice att duka undan innan alla andra börjar dra sig undan åt sina egna håll. Wanda vill hålla en till lektion för mig senare efter middagen. Just när jag också ska börja dra mig tillbaka till mitt rum känner jag hur någon tar tag i min handled. Personen snurrar mig runt. Jag blir lättad när jag ser att det är Peter. När han inte säger något utan bara tittar på mig med glittrande ögon och ett leende blir jag fundersam.

-"sooo?" frågar jag.

Peter tittar först frågande på mig men förstår sedan vad jag menar.

-"oh,yeah right. I just wonder if you want to take a walk with me?" han ler ett sött leende.

Jag nickar ivrigt och vi smyger ut. Vi försöker gömma oss så ingen ska märka att vi går iväg, det blir bäst så. Fnissande springer vi den sista biten över gräsmattan och sedan in i skogen. I skydd av träden stannar vi och ler mot varandra. Tillsammans fortsätter vi in i skogen. Bredvid varandra går vi längre in i skogen. Jag tittar mig runt i skogen. Försöker se om jag känner några signaler. Från vissa äldre träd får jag signaler jag inte riktigt kan tyda eller förstå. Istället fortsätter vi längre och längre in bland buskarna, träden och fågelkvittret. Solen lyckas på visa stället lysa igenom trädens tjocka trädkrona. Sommaren är varm så jag har bara på mig ett linne och ett par mjukisshorts. Både jag och Peter går barfota i det mjuka gräset. Lite dagg ligger kvar på visa ställen där solen inte kommit åt ännu och överallt finns blommor. Skogen är en blandning av björkar, asp och ek träd som sträcker sig högt mot himlen. Marken är lite kuperad och efter att vi gått över en kulle kommer vi fram till en glänta. I gläntan finns en gammal stubbe som är minst en meter i diameter. I kanten av gläntan växer massor av blommor. Jag vänder mig och ler ivrigt mot Peter innan jag börjar springa mot gläntan. Jag stannar inte förrän jag är framme hos stubben och lutar mig mot den. I samma ögonblick som mina fingertoppar nuddade stubben slåss jag tillbaka av en minnesblick.

Jag är i rymden. På en planet. Planeten består mest av sand, ruiner och skrot. Ruiner som visar på ett lyckligt förflutet, men nu... Utstrålar hela planeten oro och fördärv. Även fast det ser ut som inget levande har bott här på miljoner år får jag massor av signaler. Så många att jag knappt kan se klart. Det är som om de vill varna mig.. Varna mig för någon.. Sedan slutar de tvärt. De försvinner som om de gömmer sig. Men för vem? Då ser jag han. Flera huvud högre än mig och.. lila hudton?? kliver han fram bakom allt skrot. På vänster hand har han en stor handske. Han tittar på mig. Inte en min gör han, det är nästan som om han ser rakt igenom mig. Men sedan försvinner han. Sakta löses han upp. Tills han är helt borta.