Pack my suitcase

Kapitel 3 Kanske lite nervös?

Min mobil piper irriterande. Jag stönar högt. Den piper högre. Sen försvinner ljudet lika plötsligt som det kom.

"El?" Jag stönar. Fäktar till med händerna. Slår till någon i magen. Ett litet stön lämnar personens läppar. Jag kisar lätt.

"Förlåt" Mumlar jag sömnigt. Felix är tydligen klarvaken. Han drar mig närmare sig. "Upp och hoppa!" Jag stönar igen rullar över på rygg. Drar täcket över huvudet. Felix drar kvickt av mig täcket.

"Jag är vrål hungrig" Gnäller han. Jag ignorerar honom bara. Försöker somna om.

"Idag är den stora dagen" Genast blir jag klar vaken. Sätter mig käpprakt upp i sängen. Han skrattar till. Jag faller tillbaks mot kuddarna. Inser att jag har lång tid kvar innan mötet med Rihannas maneger. Sträcker på mig som en liten katt. Han kysser mig på munnen. Det övergår snabbt till hångel. Plötsligt kurrar Felix mage ljudligt. Som om det var en jordbävning. Jag rullar av honom.

"Mat" Han ser besviket på mig.

"Men jag vill ju ha mera!" Jag flinar förtjust. Ger honom en snabb puss innan jag reser mig upp och tänder lampan.

"Du ska till studion och jag ska träffa deras maneger". "Snälla" Ber han. Jag flinar retsamt och försvinner ut ur sovrummet. Han gäspar sen hör jag hur han reser sig upp och följer efter.

"Vad vill du ha?" Frågar jag och öppnar kylskåpet. För ovanlighetens skull finns det ett smörpaket där inne.

"Macka!" Jag tar fram smörpaketet och yoghurten. Han drar fram två tekoppar. Vi sätter oss vid det lilla bordet i köket. Jag häller upp lite yoghurt till mig i en skål. Äter den med lite äpple i. Vi äter ett tag under tystnad.

"Är du nervös" Frågar han mig. Jag skakar på huvudet med munnen full av mat.

"Nej, inte än. Vad ska ni gör då?" Frågar jag när jag tuggat ur. Han brer en till smörgås. Jag kollar äcklat på den.

"Ny låt, prova det är inte så äckligt" Han ler roat åt min äcklade mig. "Nej tack" Säger jag med avsmak. Sen trycker jag in resten av brödet i munnen. Jag reser mig upp och börjar plocka undan. Jag ställer in yoghurten och mjölken i kylen.

"Jag var inte färdig med den där!" Utropar Felix. Jag suckar och öppnar kylen igen. Räcker honom paketet. Sen plockar jag undan resten.

"Kom och sätt dig här lite, erkänn att du börjar att bli nervös?" Han anar inte. Så fort han nämnde det började fjärilarna att dansa i magen. Jag svarar inte. Han drar ner mig i sitt knä.

"Tänk så tycker han inte om mig" Klagar jag. Han lindar sin vältränade armar runt mig. Kramar mig hårt. "Varför skulle han inte?" Han placerar en kyss i min nacke, vilket får mig att rysa till. Jag vänder mig smidigt om i hans famn så att jag sitter med min ben gränsle över honom.

"Därför att jag kanske är super tråkig, eller dryg?" Han skrattar till. "Det tror jag inte" Jag suckar och lutar min panna mot hans panna. Kollar in i varandras ögon.

"Tror jag" Muttrar jag. Han kysser mig på munnen. Jag drar automatiskt mina händer genom hans morgon rufsiga hår. Han flyttar sin händer neråt mot min rumpa. Sen lyfter han upp mig. Jag lägger mina armar runt hans nacke. Känner hans leende mot min mun. Jag kysser honom igen. Länge. Låter min tunga vara med. Utforskar hans mun. Känner hans händer vid min rumpa. Han trycker mig mot vägen. Jag vilar på hans smala höfter. Han börjar att kyssa mig längs min nacke. En liten stön slipper ur mig. Jag känner hans flin mot min nacke.

"Felix" Säger jag svagt. Han hummar. "Vi hinner inte med detta, du kommer att komma försent och jag med" Suckar jag. Han lutar sin panna mot min. "Måste du påminna mig!" Klagar han. Jag kysser honom snabbt. Biter honom lite löst i läppen innan jag tar och glider av honom. "Snälla" Ber han. "Vi kommer att komma försent" Jag släpar mig in i duschen där jag låter vattnet skölja bort all smutts från gårdagen. I dag, den stora dagen, dagen som har möjlighet att förändra mitt liv för alltid. Jag virrar in mig i en vit fluffig handduk innan jag går bort till mitt rum för att hitta något lämpligt att sätta på mig.

"Jag lånar din dusch" Förkunnar Felix. "Gör du det" Svarar jag och öppnar en av lådorna för att finna mina underkläder. Länge står jag och väljer bland mina kläder. Till slut bli det ett par vanliga jeans och en uppknäppt rutig skjorta med en T-Shirt under. Felix kommer ut från badrummet med fuktigt hår. Han ler mot mig ett sådant leende som bara han kan le. Jag ler tillbaks. Borstar snabbt håret med min slitna svarta hårborste som jag säkert haft sen sjuan. Det duggar lätt ute. Ett bil alarm tjuter ute på gatan. Jag slänger mig på sängen. Till låter mig att bara ligga där i en minut. Felix slänger sig bredvid mig. "Hade inte vi bråttom?" Frågar han retsamt. Jag vrider mig om och kollar på honom. "Jo, men jag tror att jag håller på att dö" Min röst är gäll av nervositet. Han skrattar lätt och reser sig upp ur sängen. Jag ger honom en panik slagen blick. Han drar upp mig ur sängen.

"Han kommer att älska dig!" Jag suckar och trycker mig mot honom.

"Jag trodde att du inte ville ha konkurrens?" Han skrattar lätt. "Om han så mycket som rör dig så kan han säga hejdå till morgondagen" Lägger han till. Jag drar mig motvilligt ur hans famn. Kollar på klockan som sitter runt min smala handled.

"Vill du inte ha en ny klocka?" Frågar han och kollar ner på min orangea plast klocka. Jag skakar på huvudet.

"Det är lugnt, vill inte du ha en klocka?" Frågar jag honom medans jag drar på mig skorna.

"Jo jag funderar på det" Erkänner han. Jag nickar. "Någon speciell?" Jag kollar nyfiket på honom. Han skakar på huvudet.

"Nej hur så?" Han ser granskande på mig. Jag skakar bara på huvudet. "Bara undra. Du kanske hade siktat in dig på mig" Skämtar jag för att få bort fjärilarna som fladdrar omkring där nere. Vi går ner tillsammans. Hela färden till tunnelbanan går under tystnad.

"Vi syns sen då?" Frågar han. Jag stannar och kollar när mitt tåg ska gå. Fem minuter.

"Jag vet inte, vi får se. Jag ringer" Biter mig löst i läppen. Han kollar oroligt på mig.

"Du är blek, är allt okej?" Han tar mitt ansikte mellan sina händer. Jag kollar upp i hans blågröna ögon.

"Du klarar det, vill du inte att jag ska följa dig?" Detta är nog miljontegången han frågar mig den frågan.

"Nej, det går bra. Vi hörs" Jag ställer mig på tårna. Han böjer sig ner och trycker sina läppar mot mina. Sen skyndar jag bort till mitt tåg. Rädd för att missa det. Innan jag försvinner ner för rulltrapporna vänder jag mig om och vinkar åt honom. Han vinkar tillbaks. Sen är han borta.