Pack my suitcase

Kapitel 11

Zelda

Jag kollar förstummat på de obegripliga orden.Det har dykt upp en sakJag kollar ännu en gång på hela meddelandet.Det har dykt upp en sak, förlåt oss Zelda, vi kan väl ta det i morgon? Eller? Förlåt, vi förstår vad du menar men detta är din pappas chans att nå toppen!Älskar dig mamma och pappa.Ilskan kokar inom mig medan sorgen gör mig orkeslös. Jag känner besvikelsen svalla över mig likt en tsunami. Hur kunde dem? Nu förstår jag hur mycket jag betydde för dem. Felix kollar chockat på mig. Han har också läst meddelandet, säkert fler gånger än jag gjort. Han läser det en gång till och skakar sen bedrövat på huvudet. Han ger mig en sorgsen blick. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet inte hur jag ska reagera. Ska jag skrika och gråta ut min sorg och ilska eller ska jag låtsas som om jag inte bryr mig och som jag inte bryr mig. Som om det aldrig har hänt. Jag stirrar tomt framför mig. En tår letar sig fram ur min ögonvrå. Den drar ett vått sträck längs min kind. Felix placerar en puss på min kind för att kyssa bort tåren."Det är okej, vill du jag ska stanna hemma med dig" Precis då trillar det in ett nytt sms på min mobil. Jag läser det flera gånger om. Det är från Daff.

Daff
07:53
Kan du komma till studion idag, vi ska börja jobba på några nya låtar och lite annat. Jag har sagt till på din skola att du inte kommer idag, men i fortsättningen måste vi ha med dina föräldrars underskrift. Jag hade tänkt att vi ses uppe i inspelningsstudion vid 9:00. Vi har mycket att göra.

"Jag skall till studion Felix och du ska till skolan, jag klarar mig. Jag börjar bli van" Jag biter mig löst i läppen medan jag låser mobilen. Han stryker mig över ryggen. Jag lutar mig lätt mot Felix. "Du ska inte bli van med det!" Fräser Felix ilsket. Jag rycker till. "Förlåt" Mumlar han. Jag nickar mot hans axel."Vad är koden in till Artist House?" Jag sväljer gråten som gång på gång gör sig påmind. Jag drar ett djupt och darrigt andetag för att försöka samla mig."Fem, fyra, sju, åtta" Muttrar han irriterat fram. "Det är lugnt Felix" Försöker jag lugna. Han ser surt på mig. "Nä, varför? Ingen ska få såra dig" Försvarar han mig. Jag ler lite ansträngt mot honom."Du måste gå nu om du ska hinna i tid till skolan" Påminner jag honom vänligt. Han rullar med ögonen åt mig. "Tack mamma" Ler han sen lite lätt. Jag ger honom en puss på näsan. Han reser sig lite stelt upp från soffan."Hur går det farfar? Lite stel eller?" Retas jag. Om jag inte tänker på det kanske det försvinner. Om jag bara ignorerar smärtan så försvinner den. Det brukar den göra. Om jag bara inte tänker på det så finns det inte. Jag ler lite.

"Kan du ge mig rollatorn?" Skämtar han tillbaka. Jag tyder en liten osäker glimt i hans ögon. Jag reser mig upp och traskar förbi honom ut i hallen. Han följer mig hack i häl. Jag plockar ner hans jacka. Medan Felix sätter på sig skorna och jackan sms:ar jag ett "ses där" till Daff som svar."Vi hörs sen, ring om det är något" Felix kysser mig passionerat på munnen. Jag flätar in mina flinka fingrar i hans mjuka hår. Det faller lent som silke runt mina händer. Han trycker mig hårt mot sig. Ett leende sprider sig över hans läppar. Jag biter honom löst i underläppen sen drar jag mig undan. Han gnyr till. Jag ler lurigt som svar. Han ger mig en sista kram."Ring om det är något" Påminner han mig. Jag nickar. "Vi ses" Flinar han."Hörs" Kontrar jag. Felix trycker ner dörrhandtaget. "Älskar dig""Älskar dig med" Sen är han borta. Jag låser dörren efter honom.

Några tjejer står utanför ingången till studion. Jag ler lite ursäktande när jag får tränga mig förbi dem. En av tjejerna piper till. "Zelda!" Utropar en annan. Jag känner mig förvirrad. Vad har jag gjort. Jag vänder mig om. Tjejerna omringar mig."Är det okej om vi tar några bilder med dig?" Mumlar en tjej fram lite blygt. 

"Självklart" Ler jag. En tjej i färgat rosa hår ställer sig bredvid mig. Tillsammans står vi leendes framför kameran. En annan tjej med ring i näsan knäpper några snabba bilder på oss. Sen går kameran runt och person runt mig byts ut. Jag får posera, prata med dem och även ge en av dem en kram. Stressat skyndar jag mig upp till inspelningsstudion. Daff sitter och väntar på en svart stol. Han ser avslappnad ut. Jag dräller flämtande in."Förlåt om jag blev sen, jag blev uppehållen av några tjejer som ville ta lite bilder..." Jag kränger av mig jackan. 

"Det är lugnt, fans." Påminner han mig att det heter. Daff reser sig upp. "Kom, vi sätter oss i konferensrummet, Katia väntar på oss där" Jag rodnar lite lätt när jag lommar efter Daff genom rummet med några få fåtöljer och in i det som tydligen är konferensrummet. Rummet är kalt. Det innehåller ett ovalt bord med stolar placerade runt det. Katia ger mig ett vänligt leende. Hon ser avslappnad och lugn ut. Som en sådan person som inte stressar upp sig i onödan. Jag ler blygt tillbaka mot henne."Katia" Hon sträcker fram handen över bordet. Jag skakar hennes hand. Hon har ett fast handslag. Jag möter hennes bruna ögon. Daff drar ut en stol. Han harklar sig ljudligt."Ska vi börja?"