Pack my suitcase

Kapitel 30 Flyga högt

Jag ger Omar en sista kram. Han ser sorgset på mig.

"Det kommer inte att bli sig likt utan dig" Mumlar han ner i marken inne på Arlandaflygplats. Jag ler tappert mot honom. Felix har sedan länge försökt sluta upp att gråta och låter därför tårarna obehindrat rinna ner för hans kinder. Många fans är här för att vinka av mig och jag tycker det är jättegulligt av dem. Felix ger mig en plågad blick innan han drar in mig i en kram. Jag klamrar mig fast vid honom. Helst av allt hade jag inte velat släppa. Tomas har tydligen åkt med ett plan tidigare och skulle möta mig på flygplatsen tillsammans med Rihannas maneger. Jag placerar en kyss på hans kind. Motvilligt släpper han mig. Nu har jag också börjat att gråta. Mina ögon är alldeles blanka när jag återigen möter hans blick.

"Jag älskar dig" Viskar jag och lutar mig fram. "Älskar dig med" Sen kysser han mig med en sådan desperation att jag nästan lyfts ur mina skor. Jag trasslar in mina fingrar i hans silkesmjuka hår. Hans läppar smakar salt och något mintigt. Jag kysser honom intensvit tillbaks. Alldeles för fort avbryter han kyssen. Jag snyftar till. Min väska har redan lagts på transportbandet och är redan påväg in till planet. Jag ska bara gå igenom metalldetektorn och hitta upp min gate.

"Vi ses snart" Ler Oscar. Hans ögon är lätt blanka. Ogge hade tydligen inte kunnat komma eftersom han inte mådde så bra. Det hade varit något med förkylning och feber vad jag förstått. "Vi ses snart, ta hand om varandra nu" Påminner jag dem. Felix nickar lätt.

"Flyg försiktigt" Jag skrattar trotts tårarna som kämpar sig ut ur mina ögon. "Det är inte jag som flyger dummer" Snyftar jag skrattande fram. Ett minimalt leende leker på hans läppar. "Jag kommer att sakna er så" Vi sluts samman i en gruppkram. Fansen skulle skrikit om de såg oss nu."Vi kommer att sakna er med" Mitt hjärta är nära på att smälta av all kärlek jag känner just nu.

"Hejdå" säger jag tyst och vänder mig om för att gå. Felix griper desperat tag i min handled. "Jag älskar dig" Jag nickar. Sen släpper han mig och jag går iväg mot metalldetektorn.

Planet är knäpptyst. Molnen på utsidan har dragit ihop sig och det mörknar drastiskt utanför den tjocka rutan. Lurarna i mina öron spelar en låt av The Fooo. Tårarna har torkat men fortfarande känner jag mig tom. Men snart träffas vi igen, på ett eller annat sätt. De kommer väl till USA efter vintern. Det skall bli spännande att se New York igen. Oväntat skakar planet till. En mörk knall hörs ljudligt genom kabinen. Min hud knottrar sig av det metalliska ljudet som strax därpå följer. Planet får plötslig lutning åt vänster sida och jag trycks mot rutan.

"just a little turbulence, nothing dangerous" Försöker flygvärdinnorna febrilt att lugna dem oroliga passagerarna. Jag griper desperat efter bältet. I samma sekund som jag knäpper fast bältet över min midja plingar symbolen för "Spänn fast bältet" till. Planet rätar åter upp sig. Jag lutar mig tillbaka med ett hårt hamrande hjärta i bröstet. Varför måste jag alltid bli så rädd. Det är ingenting, allt är normalt. Jag blåser ljudigt ut luft genom munnen. Mannen bredvid mig som också pratar svenska väser någonting om att detta är en dödsfärd. Han kanske har rätt för isamma stund skär en blixt genom de nattsvarta molen som omslutit oss helt. Ett högt ljud följer strax därpå. Mina händer darrar lätt när jag hårt griper om stolsarmstöden. Jag kniper ihop ögonen. Jag är inte här. Jump trummar fortfarande i mina öron. Felix röst slår emot mig. Flyg försikigt. Han kanske kände på sig detta. En kraftig knall, likt en explosion dånar på utsidan. Precis därefter slås ljuset av. Nu hörs panikartade skrik i planet. Jag hyperventilerar. Motorerna som tidigare spunnit så lugnande hostar nu gång på gång till tills de också dör ut. En kraftig insikt slår mig. Motorerna är döda, vi kommer att dö. Som på en given signal bryter kaoset ut. Jag öppnar mina tidigare slutna ögon. Mitt grepp hårdnar om armstödet. Nya tårar har börjat att rinna ut efter mina kinder. Mannen bredvid mig ser ut att ha svimmat av. Personalen rusar runt och försöker lugna. Många gråter andra tjuter hystersikt medans vissa bara sitter och stirrar tomt framför sig. Som jag. Jag kan bara stirra. En känsla av att magen slungas ut genom munnen drar över mig samtidigt som jag lyfts ur sätet. Jag vet att vi störtar, jag känner det, jag ser det och jag vet att detta kan bli mitt slut. Planet faller handlöst genom luften. Allt går i rapidfart. Jag hör ingenting men ändå så vet jag precis vad som händer. Barn som gråter, folk som skriker, det är total panik i planet. Men jag hör inte ett dyft av någonting. Min blick vilar tomt framför mig. Mina tankar kretsar kring att jag förmodligen kommer att dö. Att detta är slutet på allting. Att jag aldrig mer kommer att få känna Felix mjuka läppar mot mina. Att aldrig mer få höra hans skratt. Stillsamma tårar faller ner i mitt knä. Ett läskigt lugn har tagit över mig. Jag vet att jag kommer att dö. Jag vet det och det är inget jag längre kan påverka. Jag borde ha lyssnat på Felix. Jag borde ha stannat hemma. Det är så mycket jag borde, jag borde ha slutit fred med mina föräldrar. Nu kan jag inte det. Jag hinner inte berätta för dem hur mycket jag älskar dem. Hur mycket jag saknat dem. Jag kan inte ta ett farväl av dem. Ingenting. Med den tanken surrandes i mitt huvud slår vi med halsbrytande kraft i marken. Efter det blir allt svart. Svart och ingenting mer.