Pack my suitcase

Kapitel 15 Skyfall

Jag sjunker ihop till en liten boll på golvet. Felix låter jackan glida av. Den landar i en hög på golvet. Jag snyftar hysteriskt. "Det var du som sa att hon skulle ringa" Tjuter jag hysteriskt. Mina snyftningar ekar ut i trapphuset. Jag bryr mig ärligt talat inte vad grannarna tycker om mig just nu. Felix hyschar mig och drar igen dörren. "Såja, Kom" Han drar in mig i sin famn men jag kämpar mig ilsket bort. "Låt mig vara" Skriker jag förtvivlat. En sårad min drar över hans ansikte. "Ingen vill vara med mig" Hulkar jag fram medans jag febrilt torkar mig i ansiktet för att få tårarna att sluta rinna. Men det hjälper inte. Istället gömmer jag händerna i ansiktet och trycker mig mot väggen. Den känns varm mot min iskalla hud. Jag fryser. Mina tänder skallrar. Felix gör ett nytt försök att krama om mig. Den här gången låter jag honom göra det och trycker mig istället mot honom. Han drar in mig i sin famn och håller hårt om mig. Jag snorar säkert ner hans shorta men det säger han ingenting om.

"Förlåt" Gråter jag. "Förlåt för att jag är så patetisk, förlåt" Felix avbryter mig genom att kyssa mig på munnen. "Jag älskar dig" Mumlar han mot mina läppar. Jag drar efter andan. En ilande känsla far över mig kropp. "Jag älskar dig med" Jag känner hur ett leende sprider sig över hans läppar. Han drar sig undan lite för att studera mitt ansikte. "Jag visste att du behövde närhet från dom, så jag ringde henne, förlåt. Jag gillar bara inte att se dig olycklig" Muttrar han skamset fram. Jag stryker honom med en blöt hand över kinden.

"Felix" Viskar jag. Jag lutar mitt huvud fram så våra näsor snuddar vid varandra. Min panna vilar mot hans. "Lämna mig inte" Ber jag. Salta tårar lämnar kristaller över mina heta kinder. "Jag lovar, jag ska aldrig lämna dig" Nu snyftar Felix också. Jag hajar förvånat till. Sen börjar jag gråta ännu mer.

"Sluta gråta" Snyftar jag förvirrat fram. Ett leende sprider sig plötsligt på hans läppar mitt i allt elände. "Jag gråter nu för att du gråter" Ett oväntat leende sprider sig plötsligt på mina läppar också. "Jag gråter för att du gråter och för mina föräldrar som tycks hata mig" Ett litet bittert skratt slinker ur mig. Felix hjälper mig upp. Jag är nära på att falla omkull flera gånger.

"Dom är inte värda att gråta för" Felix röst är uttryckslös. Han drar av sig sin skor och mössa. Sen plockar han bort mobilen innan han drar med mig in med kläderna på i duschen. Jag börjar att fnissa och gråta samtidigt. Det blir någon konstig blandning som nog måste låsta väldigt rolig.

"Jag lovar att dom aldrig mer ska få skada dig" Säger han med sådan bestämd röst att jag måste kolla upp på honom. Hans ögon möter ömt mina. Jag ställer mig på tå och lindar mina armar runt hans nacke. Felix placerar sina händer på mina höfter. "Jag lovar att ingen mer ska få skada dig" Vattnet pärlar sig i hans hår och glittrar likt kristaller. I hans ögonfransar vilar små droppar av vatten. Hans kindben är tydliga och skarpa. Jag kan inte låta bli att känna stolthet. Min pojkvän, Felix. Han kysser mig länge och passionerat i duschen medans vattnet likt ett skyfall vräker ner över oss.