Pack my suitcase

Kapitel 29 Nästan slutet

Dörren öppnas bakom mig men jag reagerar knappt. Jag sitter på knä på platsen där jag stod för ett tag sedan. Jag stirrar bara ut i tomma intet med tårarna rinnandes ut med mina kinder kalla kinder. Allt känns som i en dröm. Det kan inte vara på riktigt. Eller?

"Vad har hänt?!" Ogges röst är panikslagen. Han sprakar av sig skorna. De andra följer hans exempel. De kommer gemensamt in i rummet. Ogge blir stående stirrandes med uppspärrade ögon på Zelda.

"Vad har hänt?" Hans röst är ungefär lika varm som is. Jag skakar på huvudet.

"Hon är död?"

"Vet du det" Omar står bara mållös och kollar på hela scenen. Oscar är den enda som gör någonting.

"Har du kollat om hon lever?" Hans röst låter så självsäker. "Omar ta med dom ut till köket!" Omar står som fast vuxen i marken. "Omar!" Hans röst är skarp. Han sjunker ner på knä bredvid Zelda. Hennes ansikte är fridfullt. Omar vaknar upp och drar upp mig på fötterna. Jag är alldeles skakig av mig. Mina tårar fortsätter droppa ner på golvet i ljust ekträ. Jag rör mig inte. "Felix, kom nu, du hjälper ingen genom att stå här" Han tar tag i min arm och drar i den. Jag följer förvirrat med. Det kan inte vara på riktigt. Snart kommer jag att vakna och inse att allt bara var en hemsk, hemsk dröm. Ogge följer med utan ett ord. Om blickar skulle kunna mörda skulle jag vara död för länge sen. Jag ställer mig rakt uppochner i köket. Ogge stannar innan för dörren och kollar med mörk blick på mig. Jag reagerar knappt. Omar lutar sig mot bordet.

"Vad har jag gjort?" Mumlar jag. Jag känner förtvivlan bryta fram. Mina tårar blir till floder som rinner över kinderna. Ogges ögon är blanka. En ensam tår rullar ner för Omars kind.

"Du, har gjort det här!" Ogges röst är förtvivlad, avlägsen, undervatten. Hans röst sprättar upp mig. Sticker hål i min bubbla jag gömt mig i. Jag tränger mig förbi honom och rusar ut i vardagsrummet. Sjunker ner bredvid henne. Allt kommer på en gång utan någon nåd.

--Zelda--

Mumlande röster hörs. Det är det första jag lägger märket till. Det andra är en skrap smärta som moler i min vänster arm. Det känns som om mina ögonlock är ihop sydda, men jag vet att de är inbillning men det känns bara så verkligt. Sakta och försiktigt öppnar jag dem. Blinkar, en, två, tre, fyra gånger. Någon böjer sig över mig. En kille i fluffigt hår som står åt alla håll. Han kollar oroligt ner på mig. Hans blåa ögon far forskande över mitt ansikte. Jag tittar på honom. Han tittar tillbaka. Sen spricker hans ansikte upp i ett lättat leende. Oscar. Jag drar mig upp i sittande ställning. Han sätter sig bredvid mig.

"Tack och lov att du vaknat!" Han slår armarna om mig. Jag flämtar till. Det känns som om jag inte får någon luft när han håller om mig så hårt.

"Aj, Oscar!" Flämtar jag fram. Han släpper mig förskräckt. "Hur mår du?" Rösterna som hördes innan har tystnat. En spänd stämning letar sig in i rummet. Jag tänker efter.

"Det gör bara ont i armen" Jag kollar ner och ser ett vitt band vira sig runt min handled. Jag fingrar på det. Det ömmar och gör ont.

"Sluta" Han tar min hand och håller den i sina händer. Jag kollar honom i ögonen.

"Minns du vad som hände innan du vaknade nu?" Frågar han med försiktig röst. Klart jag minns. Ilska och sorg rivs upp inom mig. Som sårskorpor jag pillar på och så går de sönder och börjar att blöd igen. Jag känner omtummlande känslor välla över mig i vågor. Jag drar efter andan. Börjar att skaka. En tår rullar ner över min kalla kind. Jag stryker bort den med min lediga hand, det värker till. Men smärta stör mig inte. Det är den mentala smärtan som gör ondast. Det tar längre tid att läka. Han stryker bort en till tår som letar sig ner för min andra kind.