Pack my suitcase

Kapitel 27 Det bästa som blev till det värsta

Jag öppnar studions dörrar. Felix dricker ur en vattenflaska, medan Oscar och Ogge tränar på något danssteg utan musik. Omar sitter med telefonen i högsta hugg.

"Hej!" Alla vänder sina blickar mot mig. Felix kommer leende fram till mig.

"Halloj!" Han böjer sig ner och kysser mig på munnen. Jag kysser honom snabbt men avbryter sen.

"Har det hänt något?" Frågar han oroligt och kollar på mig. Jag skakar på huvudet. "Nej jag har något viktigt att berätta!" De andra kommer bort till oss. Jag ger dem alla en snabb kram.

"Vad är det?" Frågar Ogge som tydligen hört oss prata.

"Jag, jag ska till USA" Börjar jag. Små oroliga fjärilar flyger runt i min mage.

"Men det är ju fantastiskt" Utbrister Felix och ger mig en kram. "Vänta, jag är inte färdig" Han släpper mig och kollar oroligt på mig igen.

"Jag ska flytta dit" Felix och Ogge blir långa i ansiktet.

"Hur länge?" Omars röst är tyst. "Ett år för tillfället. Jag tror att jag kommer hem efter det..." Jag kollar på mina små smala händer som jag oroligt knutit utmed mina sidor. Jag släpper långsamt på greppet och kollar ner på mina händer. Min naglar är lite för långa för att spela instrument med.

"Ska du åka?" Felix röst är kvävd.

"Ja, det hade jag tänkt. Men jag ville berätta det för er först innan jag tackar ja!" Jag kollar upp i hans ansikte. Det ser chockat och plågat ut. Det hugger till i mit hjärta.

"Jag vill inte att du åker" Hans röst är hård. Men jag hör paniken bryta fram.

"Vill du inte att jag ska åka?" Min röst är svag. Jag kollar ner i marken igen.

"Nej jag vill inte att du ska åka!" Hans röst är starkare nu. Irritationen växer innom mig. Hur kan han göra så här mot mig?

"Så du vill inte att jag ska åka till USA, Felix, hur kan du göra så mot mig?" Jag höjer rösten också lite.

"Hur kan du sticka ifrån mig. Älskar du mig inte längre?" Han höjer rösten ännu mera.

"Om du verkligen älskar mig så hade du låtit mig gå!" Skriker jag.

"Om du verkligen älskar mig hade du inte lämnat mig!" kontrar han. Jag tittar upp på honom med tårar i ögonen. Känner ilskan flamma upp inom mig. Den slickar mitt inre. Mitt yttre är gjort av is, medans mitt inre står i lågor. Han ryggar undan när han ser min sårade blick, mina kinder hettar.

"Jag hade inte tänkt att lämna dig, jag älskar dig men jag tvivlar på att du känner likadant! Då hade du låtit mig gå och följa mina drömmar" Slänger jag i hans ansikte innan jag vänder mig om. Jag känner mig elak och hemsk.

"Visst jag åker inte, du får som du vill!" Sen störtar jag med tårarna sprutandes ut ur ögonen. Förtvivlade rop hörs efter mig men jag stannar inte utan rusar i blindo ut ur studion.

-Felix-

Hennes ord svider, får mitt hjärta att blöda. Hon kollar mig sårat i ögonen. Hennes min är en mask som inte avslöjar någonting. Men hennes ögon avslöjar allt. Genom dem kan jag se in i hennes själ. Stillsamma tårar rinner ner för hennes kinder när hon vänder sig om. Även när hon ser ut så här är hon den vackraste varelsen i hela världen. Det känns hemskt att veta att det är jag som orsakar denna smärta. Ogge är spänd som en fiolsträng bredvid mig. Hon vänder sig om.

"Visst jag åker inte, du får som du vill!" Hon rusar ut genom dörrarna. Sen är hon borta. Det blir knäpptyst i rummet innan Ogge börjar ropa efter henne. Jag känner ilskan och paniken virvla runt genom mitt blod. Ogge kollar med outgrundlig blick på mig.

"Ja trodde att jag gjorde rätt val, men jag gjorde kanske fel. Jag trodde att du var rätt för henne" Han skyndar ut efter Zelda ropandes hennes namn. Jag vet att det borde vara jag som jagade efter men det är det inte.

"Fuck" Jag kastar vattenflaskan i golvet och klampar bort till min väska.

"Man ska låta dem man älskar gå" mumlar Oscar. Jag spänner min blick i honom. Men har ingen ork kvar. Allt liksom bara rann av mig. Min ilska, min panik, kvar finns bara ett tomt hål som gnager i mitt bröst. Tårar letar sig ner för mina kinder. Det borde vara jag som sprang efter. Jag borde ha kramat om henne. Varit glad för hennes skull. Men i stället är jag självisk och elak.

"Jag har sabbat allt" Stönar jag. Omar stryker mig över ryggen. "Fan, helvete jävlars skit!!!" Svär jag.

"Du har sabbat allt" Oscars röst är svag. "Jag har alltid varit så rädd att hon lämnar mig och nu har jag sabbat allt!" Flera tårar rullar ner för mina kinder.

"Jag blev bara så chockad, ville inte att hon skulle försvinna för mig. Vad gjorde jag innan henne?" Min röst är desperat och förtvivlad. Oscar kollar mig rakt i ögonen. "Prata med henne, du måste prata med henne, Låt henne gå, hon är en blomma. Låt henne nu blomstra" Jag vet att jag har hört det där förut. Om det hade varit i något annat sammanhang han sade det skulle jag nog ha skrattat, men nu ser jag inget roligt i det längre.