Pack my suitcase

Kapitel 28 Något jag aldrig brukar göra

-Zelda-

Jag sliter upp dörren för att snabbt drar jag igen den efter mig. Förtvivlade tårar rinner ner för mina kinder och paniken skakar min kropp. Med fumliga händer drar jag av mig skorna. Det snurrar i mitt huvud och mina ögon är svullna av all gråt. Jag bryr mig inte om att kolla mig i spegeln när jag går förbi den i hallen utan går rakt fram till skåpet med glas och tallrikar. Jag tar ner ett glas från Ikea som jag fyller med vatten. Jag tömmer det, ställer sen ifrån mig glaset. Illa måendet sköljer över mig. Får mig att vilja kräkas men inget kommer upp. Jag tar tag i glaset igen men det glider ur min svettiga hand och landar på diskbänken. Tusen bitar studsar runt i rummet, far åt alla håll. Min hand far automatiskt upp till ansiktet för att skydda det. Jag lämnar det svärandes och går på darrande ben in till toan. Det flimrar små svarta prickar framför mina ögon. Jag öppnar skåpet och tar ner burken med de vita pillren. Jag brukar aldrig göra så här, aldrig. Men nu gör jag det. Nu gör jag det. Jag skruvar av locket, tar upp två piller, förblindad av panik ångest och desperation. Jag stoppar dem i munnen och dricker lite vatten under kranen. Sakta samlar jag mig. Blaskar lite vatten i ansiktet. Jag reser mig upp, det dansar svarta prickar framför ögonen. Jag kommer ut till vardagsrummet innan jag ramlar ihop på trägolvet. Jag vet inte om det är att jag slår i huvudet eller tabletterna som får det svarta att ta över. Min sista tanke kretsar kring Felix.

-Felix-

Jag slår skakigt Els nummer. Det går fram oändligt många signaler innan telefonsvararen går igång. Hennes glada röst slår emot mig. Det känns som ett stort jävla skämt. Oscar klappar mig på ryggen i försök att trösta.

"Detta är nionde gången" Mumlar jag med blicken fäst i marken. Hon hatar mig. Självklart hatar hon mig.

Dörren öppnas och Ogge kommer in. Han går fram till mig och kollar mig stint ögonen innan han höjer handen, först tror jag att han kommer slå till mig men det gör han inte. Han låter handen falla, men blir sen stående så. Oförmögen att rör sig.

"Hon försvann" Mumlar han utan ork. Oron vrider sig som ormar i min mage. "Jag drar hem till henne" Jag reser mig upp och tar jackan i handen innan jag spurtar ut och bort mot tunnelbanan. Jag slänger på mig jackan i farten och drar på mig luvan över kepsen för att så få som möjlig ska känna igen mig. När jag sitter på tunnelbanan sms:ar jag henne men får inget svar. Jag suckar tungt med gråten i halsen.

Jag tar trappstegen två i taget. Under hennes dörrmatta hittar jag extranyckeln som hon förvarar där. Jag knackar men förväntar mig inget svar, så istället trycker jag i nyckeln i låset och vrider runt nyckeln. Jag slår upp dörren och ropar hennes namn. Men lägenheten förblir tyst. Snabbt drar jag igen dörren efter mig och sparkar av mig skorna. Hennes skor står slarvigt slängda på golvet vilket betyder att hon är här. Jag går in i köket som är det första rummet i hallen. Det ligger glas där inne. Paniken river tag i mig. Kramar om mig i ett järngrepp. Jag störtar vidare.

"Zelda" Min röst är gäll av desperation. Jag bryr mig inte om att kolla på toan utan öppnar dörren till hennes rum. Det är tomt. Sängen står prydlig bäddat. Solen ger rummet ett behagligt ljus. Jag drar igen dörren efter mig.

"El?" Ropar jag. Jag tar upp telefonen och slår hennes nummer. Första signalen går fram. Jag hör hennes mobil ringa någonstans i hallen. Jag avbryter samtalet och skyndar in i vardagsrummet. Mitt blod fryser till is. Lämnar ingen värme kvar. Jag fryser så jag skakar. På golvet framför mig ligger Zelda. Hennes röda hår ligger i en gloria runt hennes huvud. Hennes ansikte är blekare än någonsin. Jag flämtar till. Jag vågar inte gå fram till henne. Min mobil börjar ringa men jag står frusen kvar och stirrar på henne. I hennes panna är röd där ett sår syns. Mobilen tar satts på nytt. Som i en dröm svarar jag. Helt tom. Sen slås allt emot mig. Jag skriker rätt ut. Sen bryter tårarna fram. Ogges röst är hysterisk i andra änden. Men jag kan inte svara. Telefonen glider ur mitt grepp och faller till marken.