Pack my suitcase

Kapitel 10

Felix

Zelda vandrar bort från mig, hon vill inte vara med mig. Jag skulle inte sagt något. Jag skulle ha hållit tyst. Nu går hon.

"Felix, jag hatar dig. Jag vill att vi gör slut" Hennes röst är kall och hård, likt is. Jag hulkar förtvivlat. Hennes röst finns kvar där även fast jag inte kan se henne. "Jag vill inte vara med dig Felix, du är ingen" 

Med ett kvävt skrik sätter jag mig svettig upp i sängen. Natten är borta. Den är ersatt av ett rosa ljus som silar in genom persiennerna. Jag flämtar till. Drömmarna hade varit så verkliga. Drömmarna. Jag kollar mig lite förvirrat omkring. Vart är jag? Jag söker med blicken och finner Zelda där hon ligger sovandes bredvid mig. Ett lättat leende letar sig fram på mina torra läppar. Så försiktigt som möjligt lyfter jag på täcket och tassar på tå över det svala trägolvet bort till köket. Jag drar hastigt igen dörren efter mig. Igår hade jag försökt trösta min näst intill otröstliga flickvän. Tillslut hade hon somnat i min famn. Efter det hade jag bäddat ner henne i sängen. Med skakiga steg går jag fram till diskbänken. Ovanför kranen finns ett skåp som inne håller glas och tallrikar. Med fuktig hand tar jag ner ett av Ikea glasen. Jag fyller det med vatten som jag snabbt halsar. Med en smäll sätter jag ner det på bänken. Tankarna snurrar runt i mitt huvud, samma dröm. Eller i allafall någon liknande. Det är nog min värsta mardröm, att Zelda lämnar mig. Jag vet inte riktigt vem jag är utan henne. Jag placerar mina skakande händer på diskbänken. Allt är bra, det kommer inte att hända. Gång på gång upprepar jag orden i mitt huvud. Allt är bra, det kommer inte att hända. Dörren öppnas bakom mig. Jag orkar inte vända mig om för att möta Zeldas blick. Hon lindar sina armar runt mig i en lugnande gest.

"Drömde du en mardröm?" Hennes röst är som smekningar mot min hud. Hennes ord vaggar mig till lugn. Varför skulle hon lämna mig? Inget kan ta henne ifrån mig. Jag vänder mig om i hennes lösa grepp för att möta henne gräsgröna ögon som är lite för klara och lysande för att vara verkliga. Hon ger mig en lätt bekymrad blick. Hennes ögon är fortfarande lite röda efter allt gråtande. Jag placerar min ena hand på hennes kind.

"Det är ingen fara nu när du är här" Svarar jag och böjer mig ner för att kyssa hennes fylliga läppar. Men hon puttar lätt till mig i bröstet vilket får mig att stelna till. Nej, det kan inte  vara sant, hon älskar mig inte! Tanken far genom mitt huvud utan att jag hinner hejda den. Det pirrar till sådär i näsan som det gör precis innan man börjar att gråta.

"Jag visste det, du vill göra slut. Säg bara som det är" Far det ur mig innan jag hinner stoppa orden. Hon ser chockat på mig. "Jag vill inte göra slut" Mumlar hon tyst. Jag känner hur järngreppet om mitt hjärta släpper. "Vill du det" Frågar hon mig sen med gråten i halsen. Jag skakar på huvudet. "Jag trodde att du skulle göra slut" Viskar jag matt. Hon stryker mig över kinden.

"Nej Felix, jag hade tänkt fråga vad du drömde, det kanske hjälper att berätta för någon" Hon har rätt, det hjälper att berätta för någon. Jag skakar på huvudet. "Det är lugnt. Det var bara fjantigt" Jag viftar lätt med handen i luften. Hon ser tvivlande på mig. "Jag lovar, det är lugnt" Försäkrar jag henne. Sen lutar jag mig på nytt fram för att placera mina läppar mot hennes. Den här gången puttar hon inte bort mig utan kysser mig ivrigt tillbaks. Solens morgonstrålar lyser in genom fönstret och målar slående vackra färger över köket.

Omar

Jag flinar lätt. Även fast Åsa är en ganska liten stad, om man ens ska kalla den det så gillar jag den. Den är sådär mysig och härlig. Det bästa av allt är att Mira bor i Göteborg som är betydligt närmare än Stockholm. Hennes vackra leende spelar framför mina slutna ögon. Hennes hår som kastas åt alla håll av de salta havs vindarna. Hennes mjuka läppar mot mina. Jag kan inte sluta le. Bara tanken får det att pirra i magen. Jag tvingar upp mig ur sängen för att ta en dusch. Mamma har lämnat en lapp på köksbordet bredvid en påse från Åsa bageri som bakar de godaste bakelserna i världen. Enligt mig i alla fall.

Jag var tvungen att åka tidigare till jobbet, jag lämnade lite Wienebröd i påsen. Glöm inte att äta en macka också eller yoghurt. Kom i tid till skolan också!

Älskar dig,

mamma.

Jag öppnar påsen. Det ligger ett och ett halft bröd där nere i botten. Jag sluter snabbt den vita papperspåsen. En lätt doft av wienebröd sprider sig runt mig. Jag skyndar in i duschen för att vakna till lite så att jag ser ut som en död zombie när jag kommer ut bland människor. Efter att snabbt sköljt av mig drar jag på mig ett par haremsbyxor och en passande T-shirt. Jag stylar lätt håret innan jag skyndar ut till köket för att proppa i mig bröden. Jag letar rätt på ett glas och fyller det med vatten eftersom jag inte orkar öppna kylskåpet. Sen tar jag med mig allting och sätter mig framför tv:n.