Pack my suitcase

Kapitel 9 Bråk och missöde

Oscar

Jag sträcker på mig som en katt i stolen. Daff har gått igenom intervjun med oss. Kommenterat och visat den för oss. Det är sjukt pinsamt men det är bara att bita ihop. Felix sitter högröd i ansiktet och Omar tjuter av skratt. Daff ger dem en trött blick. Ogge sitter med headset på och är helt borta från den vår värld. "Ysch, gjorde verkligen jag sådär? Låt mig dö jag tror inte att jag klarar av mer" Kvider Felix bredvid mig. Omar gör en retsam grimmas åt Felix som ger honom en mörk blick. Men snabbt spricker han upp i ett litet leende. Felix telefon börjar ljudligt att tjuta från sin plats vid laddaren. Han skyndar genast bort till den.

"Hej, hur går det?" Han biter sig löst i läppen. "Ta det lugnt, jag kommer. Jag är där om..." Han kollar på klockan på väggen. "Halvtimme, femtio minuter" Han hummar lite som svar.

"Jag vet att jag inte måste, men jag vill. Älskar dig" Sen lägger han på.

Zelda

"Men fattar inte ni hur ledsen jag blev när ni inte kunde komma hem som planerat" Fräser jag och reser mig upp. Stolen välter bakåt. Mamma säger ingenting. Pappa har kommit in igen. Han ser chockad ut.

"Men det var en väldigt viktig grej för min karriär..." Börjar han förklara. "Jo tack, jag har förstått det" Klipper jag av. "Nu har jag ett stort steg i min karriär också så jag måste tyvärr be er att gå nu" Fräser jag och slänger min halvätna macka i sopporna.

"Du kan inte göra så här" Mammas röst är som en frostig januari morgon. Helt död. Jag drämmer ilsket igen skåpsluckan undervasken innan jag vänder mig. "Synd, jag gjorde precis det" Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. "Jag sa det förut, jag vill inte bråka. Men ni måste förstå att ni sårade mig, alla gånger ni inte kunnat komma och träffa mig. Jag måste bara få lugna ner mig" Helt plötsligt känner jag hur min energi rinner ur mig. Jag vill bara sjunka ihop till en sörja på golvet. Men det gör jag inte. "Snälla ni kan väl bara gå" Ber jag trött.

"Det är fortfarande vi som har ansvaret för dig" Varnar pappa. "Det känns inte så" Muttrar jag. "Vi kan väl ta detta i morgon, ni kan väl komma tillbaks, eller? Snälla jag vill bara lugna ner mig" Andas jag matt fram. Jag vet inte vad jag ska göra. Mamma reser sig upp och börjar att gå mot pappa som står i dörröppningen. "vi kommer i morgon då" Fräser hon och stegar förbi mig. Detta var ju inte det jag hade tänkt. Varför ska det aldrig bli som man har tänkt? Strax där efter hör jag hur ytterdörren slår igen. Tårarna börjar förtvivlat rinna utefter mina kinder. Jag letar med darrande hand upp telefonen. Felix intervju måste vara slut. Han kanske kan prata lite med mig. Fyra signaler går fram innan hans lugna röst hörs.

"Hej, hur går det?" Jag snyftar till. Tårarna fortsätter hejdlöst att rinna. "Vi bråkade..." Han avbryter mig nästan direkt.

"Ta det lugnt, jag kommer, jag är där om..." Förmodligen kollar han väl med någon klocka. Undertiden försöker jag att inte gråta för mycket. Förmodligen ser jag väl ut som en rödmosig tomat i ansiktet. "Halvtimme, femtiominuter"

"Felix, du måste inte. Jag vill annars bara prata lite" Min röst skär sig i slutet. Skamset kollar jag ner på min fötter.

"Jag vet att jag inte måste" Svarar han. "Men jag vill" Jag snyftar lite lättat till. "Älskar dig" Viskar han ömt. Jag rodnar lätt trotts tårarna. "Älskar dig med" Sen bryts samtalet. Jag sjunker ner i soffan med huvudet i händerna. Varför var vi tvungna att bråka. Det känns som om allt detta är mitt fel. Och det är alltid jag som måste ta skiten. Varför kan aldrig de två ha fel någon gång.

Felix öppnar dörren exakt efter en timme. Jag har knappt lugnat ner mig. Mina tårar rinner fortfarande likt vattenfall ur ögonen. Mest för att jag är frustrerad och arg. Jag brukar gråta när jag är arg. Det är något jag inte uppskattar med mig själv. Jag hör hur Felix sparkar av sig skorna och tumlar in i vardagsrummet. Genast får han syn på mig och drar in mig i sin famn. Hans armar slingrar sig starka runt min lilla kropp. Jag trycker mig hårt mot honom.

"Såja" Vyschar han mig. Jag hulkar lätt. "Kom" Han drar ner mig i sitt knä. Jag hickar lite lätt. "Vill du berätta vad som hände?" Jag mumlar ett svagt ja. Sen blir jag tyst ett litet tag. "Mamma, och pappa började dividera om varför jag inte har ringt. Och då försvarade jag mig med att dom heller inte har ringt och inte kan skylla allt på mig. Mamma blev skit kall så där läskigt som man kan bli och pappa stormade ut ur lägenheten. Sen...alltså han kom tillbaks och vi försökte väl lösa det. Jag vet inte men det slutade med att dom kommer förbi imorgon" Hickar jag fram. Felix torkar mina våta kinder om och om igen. Men det är lönlöst. Jag kollar med blanka ögon på Felix. Han ser lite sorgset på mig. "Såja, det är ingen fara. Vi löser detta"