Pack my suitcase

Kapitel 8 Mina så kallade "föräldrar"

"Uhm, alltså jo. Men vi insåg att det liksom inte skulle funka" Stammar han fram. Frida höjer lätt på ögonbrynen.

"Så du är inte kär i henne?"

"Jomen, jo kanske. Fast det är hon och Felix som är rätt" Försvarar Ogge oss. Jag känner en djup vördnad för honom. Han är så modig. Under bordet greppar jag lätt hans hand och trycker till innan jag åter släpper.

"Nu förstår jag inte riktigt" Frida spelar spelet bra.

"Felix, hade liksom också känslor för henne. Och det blev liksom..." Ju mer Ogge pratar desto större blir bekymret. Jag kväver en suck som är på väg att slippa ut ur mig i sista sekund.

"Så Felix, du hade alltså känslor för Zelda samtidigt som hon var Ogges flickvän?" Jag nickar bara som svar. "Hur tog Ogge detta då?" Jag knyter hårt mina händer ut med sidorna. 'Inte få panik nu här Felix' mässar jag för mig själv.

"Han var väl lite chockad i början..."

"Vi är bäst brors liksom. Klart att jag förstod honom" Avbryter Ogge. Omar slänger gång på gång nervösa blick mot oss vilket inte hjälper. Till sist märker jag att Oscar trampar till honom på foten. Ett lätt "ouch" slinker ur Omars mun. Oscar ger honom en trött blick.

"Så det blev ingen dålig stämning mellan er?" Jag biter mig löst i läppen. Varför?! Ska jag berätta om hur ledsen jag var, hur hemsk och hopplös jag kände mig. Jag trycker tillbaks alla dem orden och klistrar på ett av mina charmigaste leenden.

"Njää, det var väl inte så dålig stämning" Ljuger jag med en snabb blick ner i bordet. Jag gillar inte att ljuga men ibland vet man inte riktigt vad man ska säga. Om jag sagt: "Jo, jag bröt typ samman mådde skit dåligt, och klarade knappt av att varken se Ogge eller Zelda. Att jag blev sjukt avundsjukt. Att jag bara ville försvinna?" Nej, det går inte att säga. Tanken får mig nästan att brista i skratt.

"Vad tycker du då Ogge?" Han är snabbt med på noterna för han håller med mig och påstår att det inte varit dålig stämning. Jag tackar min stjärna Ogge för att han förstår mig så bra. "Men det är lugnt mellan er nu, och du är okej med Felix och Zeldas relation?" Fridas ögon smalnar av nyfikenhet. Hon låter sin tunga löpa över sin underläpp. Jag kan inte låta bli att stirra. Varför vet jag inte men jag gör det bara.

"Nej, det var väl jag som typ insåg att de var som gjorda för varandra. Det var väl det jag kunde göra. Det hade inte varit rätt att hålla kvar henne. För jag vet att hon älskar oss båda. Men hon och Felix har alltid haft en speciell relation med varandra...Det var helt enkelt dom två som är rätt"

Zelda

Med släpiga steg tar jag mig tillbaks till köket där mina föräldrar sitter.

"Okej, Zelda, Vi behöver prata" Mammas röst avslöjar att hon inte tillåter några protester. Jag sätter mig alltså med en fladdrande känsla i magen som jag alltför väl vet är oro. Mina tankar svävar i väg mot Felix. Helst skulle jag vilja kolla på intervjun, jag kanske hinner. Undra hur det går?

"Lyssnar du på mig?" Mamma viftar med handen framför mitt ansikte. Jag rycker till och är nära att ramla av stolen. Jag ruskar till på huvudet.

"Förlåt, vad sa du?" Hon stönar irriterat och nyper sig över näsroten. Det är ett dåligt tecken. Man kan på långa vägar se att hon är upprörd.

"Jag sa- du har haft dålig kontakt med oss, vi tycker rent ut sagt att det är oförskämt, är det något som påverkar det?" Pappa granskar mig med uttryckslös blick. Först är jag nära att svara: Nä allt är bra, det har bara varit lite mycket. Men det gör jag inte, istället öppnar jag munnen och låter orden rinna ur min mun likt vatten.

"Me, det är som om ni inte bryr er" Jag drar ett djupt andetag. "Du skulle ju också kunna ta och lyfta luren och ringa, eller?" Min röst hårdnar och jag kollar med ögon likt springor på mamma. Hon sitter käpprakt upp i stolen. Hennes ansikte är hugget i sten. Hon öppnar munnen, sen stänger hon den igen och så öppnar hon den åter.

"Du kunde också kunnat ringa" Hennes röst är likt en kall vind från Nordpolen. Jag stelnar till i stolen. Hon har rustat för krig och det är jag som är fiende. Jag sväljer ljudligt och viker undan med blicken.

"Jag har haft mycket på jobbet, din mamma har hjälpt mig mycket och har haft fullt upp att tänka på" Försvarar pappa henne. Jag fnyser ljudligt.

"Ger det er rätten att glömma bort eran egen dotter" Fräser jag och spänner ögonen i pappa. Han sitter lugnt kvar på stolen och möter sansat min blick. En hemsk tystnad faller över bordet. Jag känner hur ångesten kommer smygande.

"Tror ni inte att jag har behövt stunder när någon av er är här och tröstar mig? Tror ni inte att jag också har mycket. Tror ni inte att ni har fått mig att känna mig obetydlig" Mamma börjar på en meningen men jag håller upp ett varnande finger.

"Tror ni inte att jag har saknat er? Jag är bara ett barn, det är ni som är de vuxna och har ansvaret" Jag slänger en sårad blick på mamma. Allt detta har gått och pyst inuti mig, likt en tickande bomb. Ingen säger något på en mycket lång stund. Allt jag kan göra är att stirra ner i bordet. Mina andetag kommer ut oregelbundet. Jag knyter hårt mina små händer i knät och hoppas för allt jag är värld att de bara ska gå.

"Vi har ju erbjudit dig att komma med till New York" Ilskan och sorgen bråkar i min kropp och får min rygg att krampa i hulkningar men inga tårar kommer.

"Jag orkar inte just nu, kan ni snälla bara gå" Min röst är svag. Pappa reser sig genast upp. Han är upprörd. Hans hals är rödflammig och han andas tungt. Med långa kliv försvinner han ut ur köket. Jag slänger en blick över axeln. Sen vänder jag mig åter mot mamma.