Pack my suitcase

Kapitel 21 Ja, något med Felix och sen är det ju allt.

Så öppnar han munnen och säger: "Jag vet, tack. Om det är något så kommer jag och pratar med dig" Han ler sen mot mig. Jag ser villrådigt på honom. Jag känner på mig att det är något, men samtidigt vill jag inte forcera honom att säga det. Det skulle inte vara rätt emot Ogge. Han får ta det i sin takt.

"Jag lovar att det inte är någonting" lovar han mig. Jag tittar osäkert bort. Det är väl som han säger. Det är ingenting. Felix kommer ut med kläderna på den här gången och inte bara en handduk virad runt höfterna. Jag rättar till hans keps jag har kvar på huvudet. "Ska vi gå?" Han kollar undrande på mig. Jag nickar som svar och plockar fram min jacka eftersom det säkert kommer att bli ganska kyligt ikväll om jag känner Göteborg rätt. Felix drar upp luvan på sin Hoodie. Ogge låser efter oss innan vi tillsammans går ner till lobbyn. Daff trampar irriterat runt, runt Omar, Oscar och Katia.

"Där är ni, varför kommer det säg Felix att när du är med kommer man försent?" Daff stannar upp och kollar länge på Felix som enkelt rycker på axlarna.

"Jag har ingen aning om vad du pratar om" Ler han oskyldigt. Jag puffar till honom med min höft. Han puffar tillbaks. "Det ligger någonting i det han säger" Jag ger Daff en menande blick. Felix rullar med ögonen och stoppar händerna i fickorna på den blåa Hoodin.

"Vart ska vi ens?" Frågar han för att byta samtals ämne. "Vi hade tänkt gå och äta någonstans och sen ska vi repetera lite i några lokaler och sen får vi se" Katia rabblar upp dagens schema för oss.

Ogge

Framför mig går Felix och Zelda med händerna sammanlänkade. Avundsjukan sjuder inom mig och får mig att må illa. De skrattar och pratar med varandra. Jag kollar ner på mina skor och märker därför inte när Oscar sluter upp bredvid mig.

"Hur är det?" Jag stirrar tomt framför mig. Varför ska jag fortsätta ljuga om att allt är bra när det inte är det. Felix gjorde ju inte det. Han var öppen med sina känslor. Varför kan jag inte vara det? En liten röst i mitt inre viskar: "Eftersom du inte är Felix" Jag sväljer hårt och vänder min blick rakt fram.

"Bra, bara bra" Min blick vilar tomt framför mig. "Seriöst Ogge, tror du att jag är så dum att jag inte ser att du inte mår bra?" Orden vilar på tungan, Orden jag så länge velat säga till Zelda. De bara ploppar ur mig. Dem går liksom inte att hejda.

"Jag ångrar mig, det där med Zelda. Jag hatar det. Jag älskar henne fortfarande så mycket. Det är outhärdligt" Mumlar jag medans en lätt rodnad sprider sig över mina kinder. Oscar säger ingenting på en mycket lång stund. Jag sneglar lätt på honom för att se att han inte övergivit mig. Det har han inte. Han har en fundersam rynka mellan ögonbrynen. Ett litet olyckligt leende sprider sig över mina torra läppar. Min under läpp spricker och blodsmaken sprider sig i min mun. Jag slickar mig frenetiskt över läppen för att inte blodet skall sippra ner på hakan.

"Oscar" Jag hajar till när han säger mitt riktiga namn och inte smeknamn. "Jag har ingen aning om vad jag ska säga" Fortsätter han. Mitt hjärta sjunker som en sten i bröstet. Varför kan ingen bara säga: "Gå och säg det till henne, hon kommer att besvara dina känslor" Men ingen gör det, för hon kommer inte att säga så. Det vet vi alla. Det kanske är det som är värst. En hård klump växer i min hals och gör det näst intill omöjligt att svälja.

"Förlåt" Muttrar jag hastigt fram. Oscar stannar mig genom att lägga en hand på min axel. "Du kan inte hjälpa det, och för det andra ska du inte be om ursäkt. Jag gillar inte att se dig så här, jag har tyvärr bara ingen aning om vad jag ska säga, förlåt mig Oscar. Förlåt att jag inte kan hjälpa dig" Han granskar mig med medlidsam blick. Jag ger honom en lugnande blick.

"Tack, ändå. Att du tog dig tid att lyssna, du är en sann vän Oscar, tack för allt" Jag ler svagt åt honom. Jag menar verkligen mina ord. Oscar har alltid funnit där för att stötta mig. Han har alltid lyssnat.

"Jag är en sann bro mannen" Han drar på smilbanden till ett retsamt flin. "Kom nu vi halkar efter och jag har ingen lust att gå vilse i Göteborg, titta på den där hästen" Han pekar upp mot en stor grön staty. "Kopparmärra" Rättar jag honom automatiskt. Jag har faktiskt ingen aning om varför jag kan det. Jag bara gör det helt enkelt.

"Skit i vad det heter kom nu" Han drar med mig i riktningen där de andra försvann. Dem har stannat utanför Akademi bokhandeln. "Är det okej om jag går in här?" Zelda ger bokhandeln en blick av längtan. Daff rycker på axlarna.

"Visst, men skynda dig vi ska iväg och repetera" Zelda skiner upp och skyndar in genom de automatiska dörrarna. Jag följer efter Felix och Zelda. Omar och Oscar följer mig tätt i hälarna. När Zelda kommer in är det som om hon får ett dyrkande ansiktsuttryck. Som när någon väldigt religiös person kommer in i en kyrka.