Pack my suitcase

Kapitel 14 Min "underbara" mamma och pappa.

"Zelda?" Mumlar jag med mat i munnen. "Det är jag, mamma" Jag är nära att sätta maten i halsen. "Hur går det?" Jag hostar febrilt. Mamma väntar tålmodigt på att jag ska bli klar.

"Jag vill inte prata med dig just nu" Säger jag vasst. Hon säger ingenting på ett lång stund. Jag tror nästan att hon har lagt på. I vardagsrummet hörs tv:ns brus som ett lågt mummel i bakgrunden. "Snälla, kan du inte lyssna på mig" Hennes röst är bedjande. Jag känner hur tårarna trycker på.

"Varför ska jag lyssnar på dig när du inte ens tar dig tid att lyssna på mig, ni kom inte igår, du kom inte även om du hade kunnat" Min röst är syrlig när jag väser fram orden sammanbitet mellan mina ihop pressade tänder. Hon andas ljudligt ut. Jag hör at hon börjar att bli irriterad.

"Felix bad mig att ringa och prata med dig"

"Du ringde bara för att Felix sa det?! Du bryr dig ju inte ett jävla skit om mig" Vrålar jag med tårarna argt rinnandes ut efter kinderna. Sen slänger jag ilsket på luren rakt i örat på kvinnan som kallar sig min mamma. Svordomar i långa ramsor lämnar min mun. Så Felix har ringt till mamma för att hon ska ringa mig. Hon ville inte ens göra det själv. Tårarna svämmar på nytt över. Med röd kantade ögon springer jag in i badrummet. I spegeln syns en röd gråten flicka med feberaktigt utseende. Jag snyftar hejdlöst när jag kryper in i duschen med sov kläderna på. Jag skruvar orkeslöst på vattnet. Min mamma bryr sig inte om mig, hon skiter i mig. Jag betyder ingenting. Min pappa bryr sig inte om mig. Han skiter i mig. Jag betyder ingenting. Mina föräldrar skiter i mig, de bryr sig inte om mig. Jag betyder ingenting. Imman sprider sig som ett vitt moln i badrummet. Den målar spegeln vit med sina fuktiga händer. Gör luften fuktig och tjock att andas. Det heta vattnet skållar min kropp men jag bryr mig inte om att ändra på det. Den fysiska smärtan hjälper mig att komma bort från min mentala smärta. Vetenskapen om att mina föräldrar fullständigt totalt skiter i mig. Hukningar skakar min kropp och får det att krampa i magen. Jag kämpar för att få i mig luft. Vattnet silar över min kropp och blandar sig med snor och salta tårar. Jag kryper ihop på dusch golvet med vattnet likt regn som vräker ner från ovan. Telefonen ringer någonstans där ute men jag orkar inte resa mig upp för att hämta den. Istället lutar jag trött mitt bultande huvud mot kakelväggen. Allting snurrar runt mig. Förvrider min syn till ett suddigt töcken av färger och vatten. Telefonen fortsätter ringa. Men jag sitter bara kvar i samma obekväma position. I love the way you lied. Jag älskar sättet mina föräldrar ljög på. Hur dem ljög om att de älskade mig. Någonstans långt borta hörs en dörrklocka och bankningar på dörren. Jag skriker av frustration, ilska och sorg. Jag skriker för smärtan som håller på att äta upp mig inne från och ut. Jag skriker ut min smärta. Det hjälper inte. Personen fortsätter att ringa på min dörr. När den inte slutar så kämpar jag mig upp till stående läge. Det svartnar nästan framför ögonen när jag drypande våt tar mig fram genom lägenheten. Kläderna klistrar sig nu kalla och äckliga mot kroppen. Jag låser upp dörren. Felix oroliga ansikte möter mig chockat när dörren går upp. Duschen står fortfarande på inne i badrummet. Jag ångrar att jag öppnade dörren. Just nu orkar jag inte prata med Felix. Han tränger sig in i lägenheten trotts mina tappra försök att hindra honom.

"Vad har hänt?" Frågar han mig matt. Jag står stel som en pinne med tårarna tyst rinnandes ut efter kinderna. Mitt yttre är gjort av is och sten. Mitt inre slukas av lågor. Elden har funnit ett hem i mig. Håller mig levande och får mig att fortsätta andas.