Your reason to be (Svenska)

Kapitel 26

*Steffies perspektiv*

"Fan, där kommer dem", muttrade jag och genast vände hela gänget blickarna mot den svarta bilen som parkerade på lärarparkeringen där de egentligen inte fick parkera. "Hey Travis", sa jag snabbt och han tittade genast mot mig, lindad runt mitt lillfinger. Utan någon förvarning pressade jag ihop våra läppar genom att fläta in mina händer i hans hår och trycka hans ansikte mot mitt. Först kom det en sekund av förvåning, eftersom jag gång på gång nekat hans flirtiga erbjudanden som hans skenande hormoner hade varit orsaken till. Däremot var han strax med på noterna och tog tillfället i akt att lägga armen kring min midja, på gränsen till för långt ner. Tur att jag satt på muren, för nu hade han ingen chans att röra handen längre ner. Kyssen handlade mest om att killarna inte skulle hitta mig, för nu stod Travis framför mig och täckte mitt ansikte med sitt bakhuvud, men sedan gjorde det inget att han dessutom nu var knuten i dubbelknutar kring mitt finger. Tyvärr var killen jag valt lite för ivrig och det kändes mer som att han försökte äta upp mig, så han fick njuta av den här stunden för det skulle inte hända igen. I ögonvrån såg jag hur killarna steg ur bilen och klev in på skolgården sida vid sida. Liam och Louis. Mamma och pappa. Jag hade skrattat åt min fantastiska kommentar om det inte vore för att en snubbe hade tungan nertryckt i min hals.

Allt skratt och stoj avbröts tvärt av synen på världskändisarna och alla som stod ute på skolgården stirrade storögt på dem två killarna. På mitten av basketplanen stod de och såg sig omkring, antagligen efter mig, helt oberörda över alla chockade blickar och viskningar. Först trodde jag att det var kört då Liams blick gled över mig, men till min lättnad började de gå förbi oss, dock endast efter att han hade med avsmak hade kollat på oss. Det berörde inte mig ett dugg så länge jag slapp bli hittad. Kusten är klar! 

"Steffie?" Jokes on me. När jag sneglade mot Louis så möttes våra blickar och hans ansikte såg lika häpet ut som han röst hade låtit. Fan.
Han knep ihop sina läppar i en missnöjd min och gick med snabba kliv fram till oss. Bestämt knuffade han undan Travis, tog ett hårt grepp kring min arm och  drog hastigt ner mig från min bekväma plats på muren. Ouch. Mitt lår skrapade mot den hårda stenen och nu skulle det säkert finnas skrapmärken där. Däremot kände jag att det var fel tid att ta upp det. När jag väl stod nere med båda fötterna på marken och gav honom ett oskyldigt leende synade han mig från topp till tå. "Jag hoppas verkligen din kjol blev så där kort på grund av att du satt på muren", morrade han ilsket och tog ett bestämt tag kring fållen på kjolen och hasade ner den till en mer anständig längd som man egentligen skulle ha.
"Såklart", log jag älskvärt, allt fejkat.
"Och jag ser att du har sminkat dig extra nu i skolan", påpekade han. Ops, det hade jag glömt att ta bort. "Och..." Han andades in en stor mängd luft genom näsan och nickade kort. "Och rökt. Perfekt", sa han ironiskt och himlade med ögonen. "Harry kommer att flippa ur." 
Louis lade en arm om mina skulderblad och vred mig som om vi skulle börja gå, men gjorde det aldrig. Istället frös han på plats och granskade mig ingående. Efter ett tag blev det rätt obekvämt, så pass obekvämt att jag började skruva på mig under hans observanta syn. Till min förskräckelse fastnade den på min urringningen. Inte rätt tillfälle, Louis, gosh. "Fixa till din tröja", log han sött med sin blick menandes vilande på min urringning. Jaha, så det var det han ville. "Knäpp knapparna och snälla försök att inte se ut som en hora." Det sista snäste han ut väldigt lågt, så att ingen annan i närheten skulle höra hans ordval. När jag inte gjorde något för att rätta till min topp tog han själv initiativet. Fingrarna knöt sig kring min krage och knäppte de tre översta knapparna –som jag dagligen brukade knäppa upp i skolan-, sen drog han upp tröjan som var över så att ingenting visades. "Lite bättre i alla fall", sa han samtidigt som vi började gå mot skolporten.
"Ska du inte hälsa på mina kompisar?" undrade jag lent och han fnös.
"Du kommer ändå inte träffa de på ett tag, så det är ingen idé." Vad menade han med det? Skulle de försöka ge mig ett utegångsförbud? Ett som innebar att jag skulle komma hem direkt efter skolan. Hah. Lycka till.
"Vet du vart rektorn är?" frågade Liam när vi slöt upp med honom och han såg sammanbitet på mig.
"Tro det eller ej, men jag kommer inte ihåg. Är inte där dagligen", svarade jag kyligt vilket resulterade i att Louis arm kramade om mig hårdare. Vilket antagligen betydde "uppför dig".
Liam öppnade skolporten och jag klev in först, tätt följd av Louis. Sorlet som alltid fanns i korridoren tystnade allt eftersom och till sist stod alla bara och stirrade på oss, eller kanske snarare på världskändisarna som var här i mitt sällskap. "Just det, ni är kändisar. Jag skulle kunna vänta där utanför medan ni skriver autografer", erbjöd jag med höjda ögonbryn.
"Bra försök." Istället vände sig Louis till närmsta elev och log brett mot flickan. "Du vet möjligtvis inte vart vi hittar rektorn?" undrade han och hon såg ut att ha väldigt svårt för att svara, för hennes ögon var runda som klot och munnen vidöppen.
"Ehum, jo. Längst bort i den här korridoren, en dörr till vänster", viskade hon blygt fram.
"Tack så mycket", log Louis tacksamt och manade mig framåt med hjälp av sin arm.
Jag kände mig väldigt iakttagen när vi gick genom korridoren, men ju längre bort vi kom desto färre elever var det där.
"Varför kan du inte vara så där söt mot mig?" muttrade jag, men förväntade mig inget svar.
"Varför skulle jag?" blev Louis svar till mig och jag fnös förargat. För att jag också vill se ett sådant leende kanske, ekade svaret i mitt huvud.
"Menar du att den där flickan är värd mer än mig?" argumenterade jag. Louis såg förvirrat på mig och skakade på huvudet när han inte fått fram en koppling.
"Det där var inte ens logiskt Steffie", suckade han och jag hann inte svara innan Liam tog till orda med sin typiska pappa-röst.
"Här måste det vara", nickade han åt dörren bredvid oss och knackade på det matta träet. Det dröjde inte länge innan en dam blev synlig i glipan, klädd i en lång kjol som smet runt kring hennes breda höfter och en kofta på överkroppen. Hade äldre inte längre något modesinne?
"Åh, ni måste vara Miss Floyds... eh... föräldrar?" Det sista kom ut som en fråga när hon tittade häpet på oss, då hon insåg att vi alla var i samma ålder och de omöjligt kunde vara mina föräldrar.
"Vi är de som tar hand om Steffie för tillfället, hennes föräldrar hade tyvärr ingen möjlighet att komma", förklarade Louis med ett artigt leende. Jag fattade inte hur han orkade vara så trevlig. Det hade varit på mycket enklare att bara komma med en dryg kommentar för att få rektorn stum av förvåning under några sekunder, dessutom mycket roligare. Väldigt mycket roligare.
"Mrs. Floyd sa att hon skulle informera er om detta", sa Liam bekymrat och rektorn verkade tänka efter. Hon flyttade upp sina blåa glasögonbågar högre upp på näsan medan hon betraktade oss tveksamt, men nickade till sist.
"Nu när du säger det, så var det ja. Välkomna", log hon med sina breda läppar och öppnade dörren helt. Louis sköt mig framför sig och jag fick syn på Crystal som redan satt på en trästol i mitten av rummet. Hon satt mellan sin mamma och pappa, som båda log svagt mot Louis och Liam när de kom in, dock lite förvånat. Fast den bästa reaktionen var Crystals. Hon spärrade upp sina ögon och gapade stort och i den sekunden hade jag stor lust att ta ett kort på henne för att verkligen bevara det minnet, eller framförallt den minen. Efter att några sekunder hade passerat och vi hade nått fram till rektorns skrivbord kunde Crystal inte längre hålla det inne.
"Är det här ett skämt eller?" frågade hon högt, så att alla i rummet vände blicken mot henne. "Har ni fixat det här?" Hon tittade på sina föräldrar, som såg oförstående tillbaka på henne. Trodde hon seriöst att det här var typ dolda kameran eller något? Aw, Crystal då. Ingen bryr sig så mycket om dig att de skulle hyra in självaste One Direction för att överraska dig.
"Är något fel Crystal?" undrade rektorn och Crystal nickade direkt.
"Vad sjutton gör One Direction här?!"
"Vänta lite nu..." sa jag fundersamt. "Just det, du är ett fan", kom jag ihåg och log ursäktande mot Louis och Liam. "Förlåt, glömde säga det."
"One Direction?" ekade rektorn förbryllat, det märktes tydligt att det namnet inte sa henne något.
"Jo, vi är två medlemmar i ett band, men hoppas på att det inte ska ställa till med några problem." Louis log menande mot Crystal, som inte såg ut att kunna göra något annat än att stirra tillbaks på honom.
"Varsågod och sätt er ner." Liam och Louis gav mig inget val på vart jag skulle sätta mig när de tog de två yttersta stolarna. Motvilligt satte jag mig i mitten och motstod lusten att sucka högt.
"Jo. Det här är då Richard och Sophie Prince", presenterade rektorn och gestikulerade med handen mot Crystals föräldrar då hon satte sig ner på andra sidan skrivbordet. "Här har vi de som tar hand om Stephanie Floyd för tillfället", fortsatte rektorn och såg frågande på Louis och Liam vilket tydde på att de skulle säga deras namn. Själv spände jag ena knytnäven av ilska över att hon hade sagt hela mitt namn, något sådant litet kunde störa mig enormt. Särskilt när det gällde mitt namn.
"Steffie", mumlade jag sammanbitet. "Kalla mig Steffie." Rektorn höjde på ögonbrynen som om hon tänkte 'vilka barnsliga fasoner', men det struntade jag i. Jag brydde mig inte om vad hon tyckte om mig, bara jag inte behövde utsätta mina öron för det där vidriga namnet igen. Eller snarare hjärnan för de minnen som uppstod när jag hörde det.
"Liam Payne", svarade Liam för att få bort uppmärksamheten från mig och nickade artigt mot Crystals föräldrar, som besvarade med samma gest.
"Louis Tomlinson", sa Louis sen och rektorn nickade.
"Okej. Så... Det är väl bara att börja. Crystal, du kan väl börja berätta hur allt gick till?"
"Givetvis, Dr. Dale", log Crystal sockersött och vände sen skamset ner blicken i knäet. "Jag gick fram och frågade Steffie om det hade gått bra på senaste provet", började Crystal sin historia. Jag fnös.
"Du frågade mig om provet? De-" protesterade jag, men stoppades av rektorn.
"Låt Crystal berätta färdigt, sen får du berätta din version." Det var med stor motvilja jag höll tyst och lät Crystal säga sin "version" (eller påhittade berättelse) för alla i rummet. Hon berättade en historia som fick mig att framstå som skurken. Såklart. Jag tänkte å andra sidan berätta sanningen.
"Så, din tur Stefan... Steffie" rättade sig rektorn och såg på mig bakom sina glasögon. Med ett brett leende började jag piggt berätta, men kom inte långt då det slog mig att det inte gick, jag kunde inte berätta allt.
"Crystal mötte mig i korridoren och gick fram till mig. Sen frågade hon om..." Här stannade jag. Jag kunde ju inte alls berätta sanningen! Killarna visste inte om det som hade hänt min syster, och det var absolut inte något jag tänkte berätta för dem. "Hon frågade om det gick lika bra på provet, utan min kompis hjälp. På ett sätt som jag tog som nedlåtande. Sen så var det så måste jag bara berätta en liten annan historia. I fredags började jag h*ngla med pizzabudet, vilket visade sig vara Crystals pojkvän Zach. Så jag berättade för Crystal att han hade hållit på bakom hennes rygg ett tag. Då svarade hon med att börja säga..." Kom på något Steffie. Kom på något bra. En briljant lögn som alla går på och som får alla att älska dig och hata Crystal. Nej, det gick inte. Det var blankt. "Faktiskt så vill jag inte säga vad det var hon drog upp. Det är väldigt känsligt för mig och jag vill inte att alla i rummet ska veta om det", erkände jag och rektorn gav mig en frågande blick.
"Är du säker?" Jag nickade och hon verkade fundera. "Men det betyder att vi inte kan använda det som försvar, så då kommer du till störst del vara skyldig till slagsmålet. Vill du verkligen det?" Jag nickade igen. "Då så", sa hon trumpet, som om hon inte alls hade varit beredd på att det skulle gå så här enkelt och det kunde nog alla hålla med om. "Saken är den att vi inte tolererar slagsmål på skolan, inte under några omständigheter. Så du Steffie kommer bli avstängd för resten av veckan, medan du Crystal kommer lindrigt undan med tre kvarsittningar de följande dagar eftersom det i ditt fall endast var självförsvar", dömde rektorn. Ledig från skolan, yey. Till min förvåning verkade det inte göra Louis och Liam på så dåligt humör.
"Jag menar inte att vara oartig eller något sådant, men skulle jag kunna få smita iväg nu? Jag måste hinna till ett möte och det mesta verkar ju ha ordnat sig." Crystals mamma log ursäktande och fick tillbaka ett förstående leende från rektorn.
"Absolut, ni kan gå. Men jag skulle gärna vilja att ni, Mr. Payne och Mr. Tomlinson, stannar med här med Miss Floyd." Jag kunde inte hålla inne den längre; en suck slapp ur min mun, vilket gjorde att jag fick varnande blickar av både Louis och Liam. Crystal svassade iväg med sina föräldrar, dock efter att ha gett oss en lång blick och varsitt typiskt Crystal-leende till dem. Jag själv satt där och tänkte mest "jahapp, alla flirtar med de killarna", då den här situationen påminde om den gången när en sjuksköterska var trevlig mot Harry, men inte mot mig. Vi vet ju alla hur det slutade för henne.
Nu blev vi alltså själva i rummet, kul. Man kunde verkligen känna i luften hur det låg ett allvarligt samtal och väntade.
"Vad är det?" frågade jag rakt på sak när dörren hade stängts och rektorn rättade till några papper hon hade framför sig innan hon tittade på mig.
"Jo, jag undrar om du skulle vilja berätta nu vad det var som Crystal sa till dig." Jag skakade bestämt på huvudet. Rektorn fick en förvånad blick och sneglade frågande mot Louis och Liam, som om de skulle kunna övertala mig till att berätta.
"Det är något personligt som inte rör någon annan än mig", svarade jag och blev faktiskt aningen stolt över hur jag lyckades få till meningen.
"Okej. Men du vet att det finns en skolpsykolog här på skolan som du kan prata med?" Innan jag hann svara så öppnade istället Liam munnen.
"Hon går redan där, idag var hon där faktiskt", berättade han nöjt och jag undvek att krossa hans drömmar. Om han ville tro på att jag gick dit så fick han göra det, då skulle inte jag komma och förstöra. Till min besvikelse så började rektorn att knappa in några saker på datorn och fick sen en bekymrad rynka i pannan, varför misstänkte jag att det bådade dåligt för mig?
"Det står att du inte dök upp på tiden Stephanie", påpekade rektorn och killarna verkade inte ens bli förvånade. Jag själv fick lust att ryta till eftersom hon uttalade hela mitt namn, igen.
"Jag glömde. Satt och pluggade matte just då", ljög jag med ett oskyldigt leende.
"Jaså?" mumlade rektorn förvånat och placerade armbågarna på bordet och lade huvudet på handryggarna. "Hur kunde du göra det när du inte gick på din mattelektion?" Fan.
"Jag pluggade matte istället för att gå på lektionen. Men kan inte vi få gå nu? För jag har berättat för dig min version och jag har tagit på mig skulden. Är det något mer jag ska behöva göra?" Rektorn gav mig en lång blick men slog ut med handen mot dörren.
"Jag vill se bättre närvaro när du kommer tillbaka", sa hon strängt. Jag var redan uppe på benen och gjorde skämtsamt en honnör åt henne, redo för att lämna det här instängda rummet.
"Faktiskt, så är det en sak vi skulle vilja prata om. Eller prata och prata om, mer berätta. Steffie har ju legat på sjukhus i några dagar, så hon har missat ganska många prov och mycket skolarbete helt enkelt. Så vi har hyrt en privatlärare som kan hjälpa henne att ta igen det hon har missat, inklusive de lektionerna hon inte har gått på. Så vi ber privatläraren ta kontakt med dig och sen så kommer Steffie först tillbaka på skolavslutningen". Wow. Privatlärare. Det var kanske lite överdrivet. Så nu slipper jag alltså skolan på ett tag, men inte arbetet. Det är ju tvärtom jag vill ha. Skolan stod jag ut med, men inte arbetet. Eller inte lärarna heller för den delen. Och det kanske skulle vara skönt att slippa Crystal. Att vakna tidigt på morgonen var också något onödigt. Sen det där med läxor, vem kom på den idén? Okej, skit i det jag sa. Det bästa hade varit ingen skola och inget arbete, helt enkelt.