Your reason to be (Svenska)

Kapitel 8

*Steffies perspektiv*

Jag stirrade fientligt på orden framför mig. Varför ville de inte bli fler?! Jag hade ju hur mycket som helst att skriva om, jag var fylld av känslor. Men ändå tom. Jag kände allt men ändå inget.

”Hej”. Det var en helt främmande manlig röst som glatt yttrade ordet och jag stelnade till. Vem var det? En ny doktor? Rumskompisen? Någon från skolan? Någon från Sverige? Snabbt vände jag dit blicken och såg ett brunt lockigt hårsvall som ramade in ett pojkansikte med smilegropar. Han såg ut att vara i min ålder och jag blev ännu mer misstänksam.

”Vem är du?” frågade jag hårt och avvaktande, beredd på vem det än skulle vara.

”Steffie, det här är Harry, Harry det här är Steffie”. Den rösten kände jag igen och jag suckade inombords. När skulle han sluta vara glad och framförallt så lugn? ”Ni är rumskompisar”.

”Jag förstod det” muttrade jag och Doktorns leende kunde jag mycket väl se framför mig, utan att behöva titta. Irriterande.

”Ska jag hjälpa dig Harry?” undrade Doktorn och jag försökte intensivt att komma på hur brevet skulle fortsätta. Jag hade försökt tagit livet av mig. Det måste finnas hur mycket helst jag kan skriva och reflektera kring. Långt borta kunde mina öron höra hur Harry fick instruktioner om hur han skulle trycka på knappen ifall något hände. Trots att jag var en psykisk sjuk olycklig liten ensam flicka förstod jag hur man skulle trycka på en knapp. Det var en jävla knapp, vad var problemet?! Killen lyssnade artigt på vad doktorn sa, suck.

Jag rullade fundersamt in mina läppar och sneglade upp i taket, för att förhoppningsvis hitta inspiration till att skriva. Förut hade allt flutit på, men nu var det ansträngande att skriva. Mina ögon läste igenom det jag hade skrivit. Två meningar. ’Hej Sötnosen Stella. Jag är tom’. Enkelt. Löjligt. Värdelöst. Varsamt skrev jag till några enstaka meningar till. ’Jag vet inte vad mer jag ska skriva. För en gång skull är jag verkligen tom. Jag har inget kvar. Ingen lycka, ingen sorg. Inga skratt, inga tårar. Bara jag, full av ingenting’.

”Steffie, hallå!” Varför störde han mig?! Nu när jag äntligen kommit igång.

”Vad?” morrade jag och utgav en mörk blick.

”Jag går nu, säg till om du behöver någonting”. Var det det enda? Var han seriös, störde han mig för att säga något jag inte behövde veta?

”Gå”. Min blick vände sig neråt igen och jag bet frustrerat på blyetchens topp. Inspirationen var som bortblåst. ”Fan” muttrade jag lågt. Närvaron och den ”glada” stämningen försvann sakta men säkert och jag vågade mig på att titta upp på killen. Nej pojken. Han var en oskyldig pojke. Inte någon jag borde förpesta med min närvaro.

”Hej” sa jag enkelt. Varken glatt eller surt. Bara neutralt. Noggrant granskade jag honom och inväntade hans reaktion, hur han skulle bete sig.

”Hej!” svarade han och log förvånat. Han hade verkat överraskad när han sagt ’hej’. Ja. Det var som jag hade trott. Han tyckte jag hade varit väldigt otrevlig, men bortförklarat det med att jag var allvarligt skadad. Psykiskt sjuk.

”Varför vill du dela rum med mig egentligen?” frågade jag rakt på sak. Jag förväntade mig ett ärligt svar, trots att han verkade bli lite ställd av den oväntade frågan.

”Vad menar du?” frågade han fundersamt och jag ryckte på axlarna.

”Jag menar att du antagligen fått reda på lite saker om mig och de är inte direkt positiva. Ändå vill du dela rum”. Mitt hopp om att jag kanske skulle kunna få till ett bra brev till Stella försvann och jag vek ihop pappret på mitten. Långsamt lutade jag mig bakåt i den obekväma sjukhussängen och iakttog honom vaksamt.

”Jag tyckte det verkade kul”. Han ljög. Jag var en av de mest ouppmärksamma personerna i världen och till och med jag så att han ljög. Han ljög mig rakt upp i ansiktet.

”Du, pojken. Vad sägs om att vi är ärliga mot varandra? Det tror jag skulle få vår… ” jag funderade på vilket ord som skulle passa in bäst och valde ett med omsorg. ”relation… att bli bättre. Låter det okej?” Pojken blev förvånad av allt jag sa och nickade av ren förvirrning. ”Du har redan listat ut att jag är konstig, så se inte så överrumplad ut”. Jag flinade. Inte elakt, men inte heller vänligt. Bara glädjelöst. Han tittade häpet på mig och sedan ner i marken.

”Jag är bara inte van vid att prata på det här… sättet” svarade han betänksamt, ärligt.

”Inte jag heller”. Jag viftade enkelt med handen och ryckte på axlarna.

”Men anledningen till varför jag ville dela rum var nog dels för att jag var väldigt nyfiken” erkände han och log ursäktande mot mig.

”Nyfiken på vad?” Äntligen började han bli ärlig, det var den här sortens konversation jag ville ha.

”På att träffa någon som du” svarade han generat och jag betraktade honom fundersamt. Någon som jag. Vem var någon som jag?

”Någon som är galen?” Jag skrattade till helt utan humor och han log varmt mot mig.

”Du är inte galen”.

”Lögn”.

”Låt mig fortsätta” flinade han och jag kunde inte låta bli att låta honom göra det. Han intresserade mig faktiskt, vilket jag aldrig hade trott att han skulle göra. ”Du är inte galen, du är udda och speciell”.

”På vilket sätt?” Jag visste att mina frågor var konstiga och jobbiga, men jag testade honom. Ifall han skulle vara oartig nog att ryta ifrån, om han ljög ihop någon liten historia eller om han faktiskt sa ett ärligt svar som var från hans vilja.

”Du vill att jag ska vara helt ärlig” var det första han kunde komma på. ”Resten vet jag inte, det är något jag inte kan förklara”.

”Så du tycker inte jag är galen?” För första gången sen jag försökte döda mig själv lekte ett riktigt och äkta leende på mina läppar.

”Jag kan knappt tro det, ser jag ett leende?” Han retades. Det gillade jag. Han betedde sig som att jag var vem som helst, inte en mentalt sjuk tjej som var självmordbenägen.

”Du, akta dig, snart försvinner det” förvarnade jag och han skakade så hastigt på huvudet att lockarna fladdrade kring hans huvud.

”Jag ska inte säga något om det” skyndade han att säga, med läpparna krökta i ett stort flin. Okej, han kanske var okej. Bättre än doktorn. Mycket bättre. Den här pojken var mänsklig, inte övernaturligt lugn och bara log åt mina raseriutbrott. Min blick slängdes mot väggklockan som satt vid dörren och insåg snabbt att det snart var dags för middag. Mat. Usch. ”Så… Eller… Hm…” Han verkade inte komma på vad han skulle säga, eller så ångrade han sig. Det skulle inte förvåna mig. Varje sak han sa behövde ha varit efter att han hade funderat igenom det noga, ställt sig frågan ’hur kommer hon reagera’ och ’får jag säga det’. Jag visste att han hade fått regler på vad han fick säga och inte, för det hade doktorn råkat avslöja när han gav instruktioner om den förbannade knappen. Pojken verkade vilja starta konversationen igen, men visste inte riktigt hur. Han hummade några flera gånger innan han gav upp och jag låg bara tillbakalutad i sjukhussängen. Min lust för att prata var inte direkt stor. Kallprat som ’vad har du råkat ut för’ som skulle leda till medlidande och känslor var inget jag ville ge mig in på, jag föredrog mina konstiga frågor. De pressade honom till att svara ärligt och då fick jag svar jag ville veta. Aldrig hade jag trott att jag ville veta något från honom, men tydligen hade jag fel. Tillräckligt fel för att starta en konversation. Men tillräckligt rätt för att inte starta en ny.