Your reason to be (Svenska)

Kapitel 4

"Vad vill du ha till frukost?" Den repliken väckte mig och jag öppnade tankfullt ögonen. Med en gång stängde jag de igen, då ljuset hade blivit för bländande för att jag skulle klara av att se något. "Oj vill du att jag drar för? Jag tänkte bara att det var trevligt med lite solljus" mumlade mamma skamset och skyndade sig mot fönstret, som faktiskt stog vidöppet för en gång skull.

"Nej det är lugnt!" protesterade jag och skyndade mig att tillägga, "jag var bara inte beredd". Sakta öppnade jag ögonen, mer förberedd än förra gången och jag lyckades hålla de öppna -visserligen kisande- tillräckligt länge för att övertyga mamma.

"Så, jag tänkte gå och hämta något till frukost, vad vill du ha?" När jag tänkte efter var jag inte ens hungrig, men när de orden blev sagda högt rynkade mamma bekymrat pannan. "Du måste äta något" hävdade hon, vilket fick mig att sucka.

"Men jag är inte hungrig" påstod jag irriterat. Mamma gick långsamt fram till mig och slog sig ner på så lite av sängkanten hon kunde.

"Steffie. Anledningen till att du hamnade på sjukhus och låg medvetslös i två dagar var inte bara av chock, det vet du". Hon syftade helt klart på mina 'ätstörningar' som Dr. Jason kallade det. Om du hade frågat mig hade jag bara förklarat bort det med 'jag är inte hungrig' eftersom det hade jag inte varit. Inte sen mordet. Jag visste att jag knappt hade ätit något, men det hade inte stoppat mig från att fortsätta svälta. 'Ätstörningar' var dock fel ord, tyckte jag, då jag inte längre var rädd för att bli tjock utan aldrig riktigt var sugen på mat. Jag lockades inte riktigt av att äta längre, så var det med det.

"Okej, jag tar väl en macka. Och en kaffe". Ett bönande leende smög sig upp på mina läppar och mamma skrattade lätt åt mig.

"Nähä du, Dr. Jason sa att du inte fick dricka kaffe, då kommer jag hålla mig till det" flinade hon, reste sig och gick mot dörren. "Jag är tillbaka om några minuter" hälsade hon och jag nickade. Direkt när mamma gått ut från rummet sjönk mina läppar som varit böjda i ett leende sen jag vaknande, det var ansträngande att låtsas vara glad. Medan hon ändå var ute ur rummet började jag rota bakom nattduksbordets lucka. Där hade mamma och pappa lagt skrivpapper, brev och pennor. Perfekt. Enda sen min syster dog så hade jag tagit ut sorgen genom att skriva brev, som visserligen aldrig skulle bli lästa. Det hade blivit ett sätt att uttrycka mig och bli av med sorgen, eller i alla fall en viss del. Ibland kunde det hända att jag bara blev ännu mer sorgsen eftersom det var inte alltid fina ord jag använde mig av för att beskriva mig själv, men det kändes ändå skönt när jag väl blev av med det. Långsamt plockade jag ut pappret och vred över mitt lilla bord, ett sådant som sitter fast i en pinne och går att vrida bort när det behövdes. Med en klassisk blyertspenna skrev jag rubriken 'Hej Sötnosen Stella', jag föredrog ett enkelt 'hej' för det lät mest som mig och smeknamnet 'sötnosen' hade Stella alltid burit med sig enda från barndomen. Jag själv hade fått något så hemskt som 'snyggingen', men det var i Sverige, här i England behövde jag inte lystra till det. Efter att jag skrivit de finaste bokstäverna jag kunde åstadkomma rann resten av texten bara av mig och ut på papper. Sida efter sida flöt förbi, utan att jag behövde stanna upp någon längre stund för att fundera på vad jag ville ha sagt. Mamma hann komma in och lämna min macka, men gick vidare med någon ursäkt om 'att hitta Dr. Jason'. Texten stod klart skriven på pappret drygt två timmar senare, jag var alltid väldigt noggrann när jag skrev till henne då jag blandade händelser med mina tankar. Hon var den enda som fick ta del av mina tankar, förstå vad jag egentligen kände och den enda som fick chansen att veta precis hur mordet hade gått till.

Min brevhög växte sig allt större i samma takt som jag blev bättre och bättre. Det var bara två brev. Jag slängde en blick på högen, högen med brev till Stella. Brev hon aldrig skulle få.

"Har du sett vilket gulligt kort?" sa mamma leende och visade upp ett 'krya på dig' kort som på framsidan täcktes av två nallar, en som låg i sängen och var sjuk medan den andra stod bredvid. Det var faktiskt rätt gulligt. "Det är av Jennifer och Justin" läste mamma och vände blicken mot mig. "Är det Justin som skjutsar er alla till skolan?" Jag nickade och mamma hummade något otydligt. "De är syskon va? Jennifer har jag ju sett förut, men inte Justin" fortsatte hon, mest för sig själv, så jag svarade inte ens. "Nämen kolla här! Det är från Amber, och de här från Lesley!" log hon förtjust och tog upp en vas med blommor. "Vem är det förresten? Den tjejen hade då en speciell smak" påpekade mamma medan hon granskade blommorna som var helt olika sorter och färger. Ärligt talat hade jag inte heller någon aning om vem Lesley var. "Kolla på den här, vet du vad det är för blomma?" Mamma räckte fram vasen mot mig, efter att hon varit nära på att tappa den och gjort så att lite vatten skvimpat ut. Detta ledde till att vasen blev hal och när mamma tog emot vasen efter att jag skakat på huvudet råkade den glida mellan hennes händer och ramla rakt på nattduksbordet. Ett hemskt ljud uppstod i samma stund som vasen krossades och blev till vassa skärvor som flög runt i rummet. "Se upp!" skrek mamma och tog förskräckt händerna för ansiktet. Några delar i olika storlekar hade hamnat på täcket, men jag hade inte blivit träffad.

"Det är lugnt, jag klarade mig" försäkrade jag med ett leende och mammas rödmålade nagel tryckte in knappen för att det skulle komma en sköterska och plocka upp.

"Vad klumpig jag är" utbrast hon samtidigt som hon sjönk ner på huk för att samla ihop skärvorna. När hon ändå hade blicken nere i golvet passade jag på att sno åt mig en skärva, bara för att ha om den behövdes. Det var idiotiskt, dumdristigt och helt oroligt korkat, men jag kunde inte låta bli. Min önskning om att dö kanske fortfarande kunde gå i uppfyllelse. "Snälla Steffie, rör inte något" bad mamma och kollade varnande på min hand som höll på att plocka ihop resten av skävorna på min säng.

"Åh... okej" mumlade jag med min vänstra hand som kramade om skärvan lite hårdare, bara på gränsen till att skära upp min hud, men aldrig så djupt att blodet rann. Inte än.