Your reason to be (Svenska)

Kapitel 10

"Varför?" Han hade dröjt så länge med att ställa frågan att jag behövde tänka flera sekunder innan jag kom på vad det var vi hade pratat om, just det. Varför ville jag inte veta varifrån han kom? Det tog ytterligare några sekunder för att hitta det ärliga svaret.

"Jag är rädd". Det var inte var han hade trott.

"Rädd? Du?"

"Bli inte så förvånad. Jag kan -tro det eller ej- känna vissa känslor, till en viss mängd. Rädsla är en av känslorna. Den jag känner mest, tror jag".

"Varför är du rädd?" Hans frågor var som mina, och då kunde jag ju inte klaga. Om han stod ut med att svara på mina frågor fick jag stå ut med hans.

"Jag är rädd för att jag ska börja minnas andra saker. Och att det ska vara lyckliga minnen. Och att jag kommer fastna bland lyckliga minnen och i mig själv. Sedan kommer jag vakna upp med ett leende, det kommer blekna bort för varje sekund som passerar när jag inser att jag är kvar här. Olycklig och tom". Pojken nickade eftertänksamt, han hade lyssnat på mig. Det kändes på ett sätt konstigt att jag var så öppen, jag menar: Vi var nästan främlingar. Där hade vi det! Nästan främlingar, det var vad vi var. Inte bekanta. Inte rumskompisar. Utan nästan främlingar. På gränsen till någonting. Antingen ett magplask rakt ner i hatets hav och då landa med ytterligare en fiende. Eller på väg att behöva klättra uppför vänskapens branta berg. Det lättaste skulle vara att bara falla pladask och inte behöva bry sig. Men den här pojken var inte den typen som hade fiender. Han skulle tvinga mig uppför det där berget, vare sig jag ville eller inte. Och jag skulle nog inte ha något emot det.

Det kändes konstigt att jag faktiskt kunde bli kompis med pojken. Med Harry. Kanske borde jag börja kalla honom det? Nej, än så länge var vi nästan främlingar. Då skulle jag hålla mig till att kalla honom pojken. Det var längesen jag inte hade något emot att börja en vänskap. Det var i mitt förra liv. Att nästan vilja bli kompis med någon kändes lite konstigt, jag hade hoppats på att slippa relationer och bara dra till USA och festa. Fast pojken behövde ju inte direkt bli en bästis. Det räckte om vi var vänner nu i sjukhuset, utanför de här väggarna skulle vi säkert bete oss som främlingar. Precis som folk brukade göra i skolan. Alla förutom jag.

I mitt förra liv hade jag aldrig några nästan främlingar, jag hade vänner, ovänner eller bästa kompisar. Och en familj. Nu har jag inte något av det. Bara fiender, en nästan främling och svenska bortglömda -eller jag försökte inbilla mig att jag hade glömt dem- före detta kompisar. Ingen av dem skulle vilja vara kompis med ett psyko. Lögn. Det skulle de, men jag försökte intala mig att de inte skulle det.

"Hej dr. Jason" log Har... pojken och jag tittade mot samma håll som honom.

"Hej Harry!" hälsade doktorn, som jag intensivt försökte glömma namnet på. Glöm Jason. Glöm Jason. "Hej Steffie, hur är det med er två?" Vi båda visste, eller det visste nog alla tre, att det bara var Harry som skulle svara på den vanliga och tråkiga frågan.

"Jo, det är okej. Jag börjar bli bättre i foten och Steffie och jag har blivit riktigt bra kompisar" svarade Harry entusiastiskt och jag ryckte till när han sa kompisar. Jag visste inte riktigt vad jag hade väntat mig när jag hade hört 'Steffie och jag har blivit riktigt bra...' Kanske inte direkt 'vi har blivit riktigt bra nästan främlingar', men något åt det hållet. Något med samma betydelse, fast som inte lät galet.

"Vad kul att höra! På tal om kompisar... Jag har hört att det finns en viss person som har några kompisar som gärna skulle vilja komma in hit". Harr... pojken tittade direkt på mig och jag tittade på honom. Han trodde det var mina kompisar, jag visste att det var hans. Jag lät inte några av de jag kände komma in och träffa mig. "Vad tycker du Harry? Skulle du vilja träffa dem?" Harry... POJKENS ansikte var obeskrivligt, han såg överlycklig ut. Till och med lyckligare än ett barn på julafton eller mitt när jag skulle lyckas dö. Det var imponerande.

"Ja!" skrek han lyckligt och nickade ivrigt. Det märktes att han hade saknat dem och för en kort stund inbillade jag mig att jag hade en kärleksfull blick när jag kollade på honom. Inte kärleksfull som i att 'jag älskar dig', men som att jag var glad för hans skull. Det var helt knäppt, hur skulle jag kunna känna det? Men för en liten stund trodde jag det.

"Är det okej för dig Steffie?" Jag hade tänkt svara ja direkt, men doktorn -som jag försökte glömma namnet på- fortsatte prata utan att ge mig chansen. "Det skulle verkligen betyda mycket för Harry, han har saknat de jättemycket. De alla skulle tycka det var riktigt roligt om du sa ja, för alla har längtat efter att få träffa honom i flera dagar nu". I rättare sagt två dagar. "Det skulle betyda mycket för dem om du gick med på det". En minut av tystnad passerade då jag bara kollade på honom med en likgiltig blick.

"Åh, är du klar nu? Kan jag få ge mitt svar nu? Eller ska jag också prata och säga hur mycket det betyder för dig att jag säger ja, eftersom då skulle jag vara lite medmänsklig och schyst mot Harry. Det skulle betyda att jag var på rätt väg och äntligen höll på att bli frisk. Varför pratade du istället för Harry? Han kunde väl sagt allt det där själv, eller skulle han inte vara tillräckligt övertygande? Jag överväger att säga nej -bara på grund av DIG-, men eftersom jag är medmänsklig och på bättringsvägen så vill jag inte straffa Harry för ditt misstag. Därför säger jag JA, men så länge du håller dig utanför rummet". Ilskan bubblade inom mig och jag hade kokat över för länge sedan. Egentligen skulle jag nog ha skrikit väldigt mycket i det här fallet, men jag ville inte överanstränga rösten på grund av idioten till doktor.