Your reason to be (Svenska)

Kapitel 1

”Tror du inte att Stella skulle ha levt nu, om du inte hade vart så jävla självisk. Han ville ha dig, men du offrade hennes liv, för att själv få leva. Hon är död på grund av dig”, väser den sammetslena rösten som jag lärt mig hata.

Det kommer som en chock, att hon vet och att någon säger det rakt ut efter tiden som har gått. I bakgrunden hörs ett mumlande ljud från mina kompisar, men att urskilja ord är inget jag koncentrerar mig på. Långsamt fylls synfälltet med de välkända tårarna som sakta släpper fästet om mina understa ögonfransar och istället rinner ner längs mina bleka kinder. Allt blir suddigt men än så länge inte svart.

Trots att jag gråter ger jag inte ifrån mig ett enda ljud, inte en snyftning eller ett skrik. Jag kan inte få ur mig någonting så allt stannar inuti och börjar gnaga på mig innefrån. Det växer sig större och större, övertar mig mer och mer. Jag vill kvida, jag vill jämra mig, jag vill skrika på grund av smärtan, men jag lyckas inte.

Mörkret tränger ihop allt, gör att ingenting lämnas synligt och att inget hjälper mig ifrån paniken. Istället slår jag bara armarna om min mage för att försöka få den skavande smärtan att ge med sig, få den att sluta förtära mig. Mitt i allt kaos finns det ännu något som inte stämmer, något som förvärrar det hela och jag försöker febrilt komma på vad det är. Alldeles för sent upptäcker jag att det är lungorna, luften och syret som inte har kopplats ihop. Jag får ingen luft. För att inte falla till marken tar jag stöd mot väggen, så att mina darriga och ostadiga ben inte behöver bära all min tyngd.

Inom mig letar jag efter mina lungor och hjärtat, så att allt blir normalt och jag inte behöver kliva in i mörkret. Ändå har jag redan insett att inget kommer bli normalt igen, inget. Den sammetslena rösten har pratat om det jag har som mardrömmar varje natt, det jag hatar med mig själv och det jag aldrig kommer kunna förlåta mig för. Hon har slitit upp gamla sår som nyligen blev till färska ärr, sår som jag har försökt begrava djupt inom mig. Jag försöker få allt att bli som vanligt och fortsätter önska att allt ska bli okej. Att någon tagen och kidnappad av dödens vidriga händer ska komma tillbaka. Jorden behöver få tillbaka sin ängel, himlen har tillräckligt många. Jag hoppas fortfarande att liket en dag kommer resa sig upp och skratta åt det långvariga skämtet, låta de fylliga läpparna formas till ett oslagbart vackert leende, att de smaragdgröna livfulla ögonen ska möta min blick och att rösten ska säga de orden jag trånat efter att få höra sen den döda kroppens hjärta slog sitt sista slag.

Snart, om bara några sekunder, kommer jag falla ner på marken. Allt kommer bli svart och jag kommer snart få träffa min syster i döden.

Plötsligt blir jag medveten om omvärlden igen, det genom att jag känner hur det riktigt krampar i magen. Äntligen lyckas mitt skärande gälla skrika få lämna min mun och eka ut genom korridoren, så att alla tar del av min smärta. Genom all denna panik känner jag hur blickarna bränner och hur små beröringar försöker hålla mig upprätt. Inget hjälper då jag böjer mig i ett försök att få krampen som snörar åt allt inom mig att försvinna. Det går inte.

Utan att jag planerat det hörs ett nytt skrik från mig samtidigt som jag inser att jag redan tappat balansen och faller mot marken. Yrseln tar plats i huvudet, vrider allt, och det är det sista jag hinner uppleva innan huvudet slår i det stenbeklädda golvet. Allt svartnar och rinner ifrån mig. Mitt liv tar ett sista kliv, ett kliv in i döden.

 

Min kropp är omringad av viskningar, snyftningar och förfärade skrik. Inget hörs från mig. Det mesta jag hör är mitt namn, överallt hörs ”Steffie” av olika röster och i olika toner. Inget svar från mig. Några tafatta slag på kinderna gör att jag bara verkar bli mer bedövad. Ingen reaktion från mig. Utan att kunna röra en kroppsdel försöker jag ändå resa mig upp, vilket är lönlöst. Ingenting från mig.

Allt är omöjligt, precis lika omöjligt som att jag ska hitta mitt liv igen. Precis lika omöjligt som att hon ska komma tillbaka från döden. Jag vet att jag snart kommer förlora medvetandet, och jag gör ett försök till att säga mitt sista ord. Det är ett namn som jag vill ha sagt, ett namn som jag måste säga innan jag dör. Annars kan jag inte lämna livet, annars kommer jag vara olycklig enda in i döden.

 

”Ste…” börjar jag. Innan jag hinner fortsätta tappar jag medvetandet och allt förloras.