Your reason to be (Svenska)

Kapitel 7

Jag ville inte träffa mina föräldrar, mamma grät bara och försökte desperat få mig att gilla livet igen medan pappa var rasande för att jag hade utsatt de för sådan oro och ett sådant lidande. Hah. Var det inte mest synd om mig? Det var ju jag som hade överlevt.

Det bästa nu skulle vara om jag fick komma ut från det här fängelset och bara sticka iväg till kanske USA och fortsätta mitt liv som helt anonym där. Det skulle ju sluta med att mordet jagade ikapp mig men då kunde jag sticka igen. Jag kunde ha ett liv som jag hade förut, fast ännu mera fritt och ännu färre relationer. En ny kille varje kväll men samma välkända baksmälla varje dag. Faktiskt skulle jag kunna tänka mig det livet. Antingen det eller inget alls.

"Steffie, jag har några nyheter". Jag kunde slå vad om att han hade tänkt säga 'goda nyheter' men ändrade sig när han kom på vem han pratade med. Utan att jag tittade upp eller svarade fortsatte han. "Du kommer få dela rum med någon". Hela min kropp stelnade till och jag andades tyngre. Va? Dela rum med någon... Stackars den personen. Den skulle såklart tycka att det var synd om mig och jag skulle tycka att det var synd om den. Det skulle sluta med att vi satt och tyckte synd om varandra tills jag försökte döda mig själv igen eller fly till USA.

"Nej". Jag var absolut inte i behov av sällskap, jag gillade inte ens de få besöken Doktorn gjorde dagligen.

"Jag tror det kan vara bra för dig. Du behöver lära känna någon som inte vet som har hänt dig, starta ett nytt liv helt enkelt".

"Jag har redan försökt börja om mitt liv. Det slutade med att jag försöket döda mig själv. Just nu har jag inget liv och vill inte börja ett heller". Min röst var skrämmande lugn, trots min insida som gjorde uppror. Ville jag dela rum med någon? Hade han rätt? Behövde jag någon som inte visste vem jag var? Kanske. Kanske inte.

"Vi har pratat med en person som verkar passa ganska bra". Doktorn fortsatte även fast jag sagt ett klart 'nej'. Tänk om jag inte kommer kunna höra personen. Inte värt att ta risken. Förut hade jag lyckats stänga ute alla jag ville, men om jag faktiskt inte skulle höra honom skulle det betyda att jag var galen. Fullständigt komplett galen.

"Nej".

"Jag ska vara ärlig nu. Du har två val. Antingen delar du rum med den här killen, ger honom en rättvis chans och kanske blir lycklig eller så kommer du behöva flytta in på ett mentalsjukhus". Jag ryckte till när han sa mentalsjukhus. Var det så allvarligt? Jag hade bara ingen lust att prata med andra, inte lyssna på dem heller. Doktorn hade fått min uppmärksamhet, men jag behövde inte kommunicera med någon annan. Det gick bra såhär. Eller bra var en överdrift, men jag överlevde. Tyvärr.

"Psykhem" sa jag och när jag tittade upp på Doktorn nickade han. "Varför ska en psykisk sjuk beblanda sig med en bra pojke?" frågade jag och vände blicken till mitt ärr på handleden -som inte syntes på grund av ett bandage. Om jag någonsin tvivlade på att jag skulle må bra igen behövde jag bara titta ner och påmindes sen om att det självklart inte skulle hända. Jag hade ett ärr. Ett självmords bevis. Ett bevis på att jag aldrig skulle bli lika lycklig igen.

"Det ska det inte. Han är en bra pojke och du är en bra flicka. Ge det en chans". Det kanske var dags att visa de alla att jag inte skulle må bättre av andra personer, att jag aldrig skulle bli lycklig. Om jag nu 'förtjänar det bästa' som Doktorn alltid sa så kunde jag väl få dö.

"Okej". Jag hade hoppats på att han skulle se jättechockad ut, fundera lite och nicka oroligt. Då hade han bevisat att han tyckte jag var galen och psykisk sjuk. Men han log stort mot mig och nickade säkert.

"Jag vet att du är förnuftig Steffie..." började han och jag hade lust att ryta åt honom. Han visste ingenting om mig! Han hade ingen aning om hur jobbigt det var att dag ut och dag in gå igenom samma rutin, möta samma röst och ha samma diskussion som inte kom någon vart. Han hade ingen aning om hur ont och smärtsamt det hade varit att pressat ner en skärva i sin handled eftersom att livet smärtade mer. Och utan all den här vetskapen tvingade han mig att stanna kvar och genomlida varenda evighets långa dag. "...så ge killen en chans, vi kan alltid flytta på dig ifall du ångrar dig". Blicken låg klistrad i mitt knä, på mitt vita nattlinne och lindade handled. Ifall detta skulle gå åt helvetet kunde jag i alla fall alltid titta ner på handled och känna en liten strimma hopp. Det fanns alltid en till utväg, och någon gång skulle jag ju lyckas. Man behövde bara göra det tillräckligt många gånger.

*Harrys perspektiv*

"Hej Harry!" Dr. Jason klev in i rummet och inombords suckade jag. Jag visste att det inte var hans fel, men ändå beskyllde jag honom för operationen de gjort. "Hur är det?"

"Är lite nervös, jag gillar inte direkt att opereras" mumlade jag och Dr. Jason gav mig en lugnare blick.

"Det är ingen fara, allt kommer gå bra. Nu när vi säkert vet felet är det inte mycket som kan gå snett". Inte mycket, men det finns en risk.

"Är ni helt säkra på det här nu då?"

"Jag är hemskt ledsen för vårt misstag Harry. Sprickan som rötgenbilden visade ifrågasatte vi aldrig, vi tog det för givet. Såklart borde vi ha varit noggrannare, men nu kan jag lova att vi har bättrat oss och försäkrat det flera gånger". Orons fladdrande vingar i magen lugnade sig lite grann och jag nickade.

"Okej, tack". Han log svagt mot mig innan han började med ett nytt tonfall, ett som inte var lika beklagande.

"Det är så att flickan vi pratat om godkände det och ville dela rum, så vi tänkte att du får byta dit efter operationen. Dock är det vissa saker du behöver känna till och några regler du behöver hålla dig till".

"Givetvis. Du nämnde det förut, att hon var lite 'speciell'" påpekade jag och vek två fingrar som motsvara citattecken när jag sa 'speciell'.

"Inte riktigt speciell, hon har helt enkelt varit med om väldigt mycket och vi behöver bara gå igenom hur du lättast pratar med henne, vad du får säga och vad du inte får säga och så vidare" log han och jag ryckte på axlarna. "Men det tar vi efter operationen, så att du inte behöver tänka på det nu".

"Ja det är nog bäst. Eftersom hennes situation var ganska allvarlig?" Jag formulerade det sista som en frågade och Dr. Jason nickade sakta.

"Jo, det skulle man kunna säga. Jag kommer tillbaka om en kvart för att hämta upp dig till operationen". Ett sista leende gav jag honom, som han besvarade innan han försvann ut genom dörren. Han hade gjort mig riktigt nyfiken på tjejen. Nog hade jag förstått att det var något "fel" på tjejen, men att det bara berodde på saker som har hänt i hennes liv och inte en sjukdom. Så länge vi kom hyfsat bra överrens skulle det nog gå.