Your reason to be (Svenska)

Kapitel 18

"Steffie, du måste vakna nu" uppmanade en irriterande röst och jag ruskade på mig.

"Nej, låt mig vara" muttrade jag och snurrade runt på mig i sängen för att visa hur mycket jag ogillade att personen kom och väckte mig.

"Du har skola idag, upp och hoppa tjejen!" Helt plötsligt fylldes hela rummet med ljus, så jag blev tvungen att dra täcket över huvudet för att kunna fortsätta sova. "Tvinga mig inte att dra av täcket också" förvarnade han. Pff. Trodde han verkligen att jag tänkte gå upp den här tiden på dygnet utan motstånd? "Du ger mig inget val". Sekunden efter drog någon hastigt av mig täcket, så snabbt att jag inte hann hålla kvar det. Förskräckt tittade jag upp mot Harry som stod med täcket i sin famn och ett stort flin i ansiktet. "God morgon sömntuta" flinade han och jag tog närmsta bästa kudden och kastade på honom. "Om du så gärna vill att jag kan väcka dig med ett glas kallt vatten, så visst" hotade han inte det minsta hotfullt och jag blängde mot honom.

"Ut ur mitt rum, jag ska duscha" grymtade jag förargat, eftersom jag insåg att mitt varma täcke var borta för gott. Eller åtminstone för den här morgonen.

"Nähä du! Tror du inte jag vet vad du skulle göra då?" skrattade han och rullade ögonen samtidigt som han klev närmre mig. "Du skulle somna om!" påstod han. Tyvärr kunde jag inte protestera eftersom han hade rätt. "Jag sätter mig här och väntar så länge". Bestämt slog han sig ner på min säng och tittade uppfodrande på mig. En blick som sa "res på dig och gör bara som jag säger". Efter ytterligare fem minuter tjafsande smet jag in i mitt badrum, med skoluniformen under armen och världens sämsta humör.

"God morgon" log Liam när jag klev in i köket och redan nu gav jag upp med mina smeknamn för dem. Hjärnan var alldeles för trött för att göra något mer avancerat än att kalla dem för deras riktiga namn.

"Mm" var det enda som kom ut från mig och han log svagt för sig själv. Antagligen åt sitt morgonhumör.

"Sovit gott?" undrade han, eftersom det var en av de frågorna man brukade ställa på morgonen.

"Nej" muttrade jag och kollade runt i köket för att hitta min skolväska. Jag hade först varit säker på att den hade hamnat under min säng igår, när jag blev irriterad på en skoluppgift. Men sen fick jag för mig att den borde legat på min skrivbordsstol, efter att jag hade slängt iväg den med frustation och låtsas att den inte existerade. När den varken var under sängen eller i stolen hade jag kommit på att jag kanske hade glömt att tagit upp den över huvudtaget och att den låg kvar i köket på en köksstol.

"Om du letar efter din väska ligger den i hallen" log Liam. Utan något svar - eller ens ett tack - svängde jag runt och gick in dit istället. Där låg den på en liten bänk vi hade och jag hängde den över axeln innan jag gav mig själv en blick genom spegeln. Jag hade knappt något smink alls på mig, eftersom Harry hade direkt tvingat av mig det när jag hade kommit ut från badrummet. Ögonfransarna var bara en aning svarta, inte alls med den mängd kletig mascara jag önskade. Eyelinern var inte alls lika tjock som jag hade tänkt och mitt läppstift hade nästan suddats bort med våld. Eftersom jag bestämt vägrade att ta av mig det hade Harry tagit ett starkt grepp om min käke (jag hade verkligen kunnat se hans stora muskler som spändes, vilket hade varit det enda bra med det hela) och med hjälp av ett papper och vatten torkat bort det. Tydligen sa han att "naturligt var finare", vilket fick mig att svara att han tyckte att jag var ful. Då sa han bara att mina föräldrar aldrig hade låtit mig gått ut sådär -vilket var sant- och sen hade jag stormat ut från badrummet.