Your reason to be (Svenska)

Kapitel 28

Efter att jag hade vaknat mitt i natten hade jag somnat in i en orolig sömn, en sömn som inte gav en vilande effekt alls. Det ledde till att när jag sen vaknade på morgonen, kring sex, var jag på ett uselt humör och kände bara för att snäsa åt allt och alla. Tyvärr blev One Direction offer för humöret.
"God morgon Steffie", log Liam när han klev in i köket iklädd en urtvättad vit t-shirt och ett par gråa mjukisbyxor. Det enda han fick till svar var en grymtning. "Skönt med ingen skola?" undrade han och det var precis så att jag orkade med att rycka på axlarna. Varför brydde han sig ens? Det var en sådan onödig fråga, så det behövdes knappast ett svar. "Vad pratglad du är", lade han sarkastiskt till och jag fnös förargat. Sen stampade jag ut till vardagsrummet och lämnade Liam själv med en suck.
Jag blev irriterad på allt folk sa på morgonen och de som pratade med mig borde vara tacksamma ifall jag endast svarade med frustrerade ljud, för annars hade det istället blivit rejäla utskällningar och raseriutbrott. Efter att också både Harry och Niall hade försökt prata med mig insåg de allihop att det inte var någon idé, så den förmiddagen var ovanligt lugn. Tyst.
"Din lärare kommer vid ett", berättade Harry för mig, då klockan visade att det var en halvtimme kvar och för att visa min motvilja stönade jag alldeles för högt.
"Kan inte ni bara lära mig allting? Jag behöver ingen tant som lär mig om hur många fruar Hitler hade, jag kommer ändå inte jobba sen", suckade jag, den första hela ordentliga meningen jag hade sagt på hela morgonen. Applåd till mig, yey.
"Nämen! Lilla Steffie har en röst trots allt", utbröt han i spelad chock och jag gav honom en mörk blängande blick som berättade för honom att jag definitivt inte var på humör för hans skämt på min bekostnad. Han gjorde bäst i att inte reta mig just nu. "Och jag har inget problem med det, om du vill slänga bort din framtid så gör det du. Men dina föräldrar har gett oss order, så vi måste hålla oss till dem", svarade han med ett litet ynkligt leende. "Dessutom är det inte en gammal tant", tillade han kort.
"En gammal gubbe är inte så mycket bättre", svarade jag entonigt och vände blicken tillbaka till teven som visade ett ointressant program. Där var det inte mycket att titta på, så jag lät blicken svepa runt i rummet till jag fick syn på den låsta dörren intill pappas arbetsrum som fanns längst bort i vardagsrummet. Det enda stället där jag inte fick vara var just i pappas arbetsrum och killarna hade varit noga med att sett till så att det fortsatte vara låst. Och det gjorde de rätt i, jag visste vad som fanns där och ifall jag hade haft chansen skulle jag ha beträtt rummet för länge sen.
"Har du ätit frukost?" Harrys fråga väckte mig från mina funderingar och jag såg upp på honom. Först tänkte jag ljuga, men insåg att jag inte orkade.
"Nej" svarade jag entonigt och struntade i hans bekymrade blick.
"Vad vill du ha för någonting?"
"Inget." Harry hade precis tänkt protestera då en knack på ytterdörren avbröt honom.
"Det kanske är läraren", mumlade han fundersamt och gick ut i hallen för att öppna. Läraren? Argh, säg inte att det är en sådan där jobbig jäkel som kommer sju timmar tidigt bara för att inte vara sen. Jag försökte mig på att tjuvlyssna på främlingen Harry släppte in, dock var det enda jag hörde var ett mummel från två manliga röster - det vill säga Harry och en till. Lite senare kom främlingen in i rummet och jag lyfte genast blicken för att få se något intressantare än en uttorkad planta. Harry, har du glömt vattna blommorna? Mentalt skrattade jag i huvudet åt att Harry glömt det, något han kunde vara säker på att jag skulle påminna om. Mina tankar avbröts direkt när ögonen landade på killen som stod bredvid Harry, en kille i vår ålder som såg riktigt bra ut. Nämen, vem är det här mån tro? Killen såg tillbaka på mig med lekfulla ögon och jag höjde intresserat på ögonbrynen, sneglade frågande på Harry i ett tecken på att han skulle berätta vem det här var. Harry såg min gillande blick och suckade besvärat samtidigt som han skakade på huvudet för att säga att jag var ett hopplöst fall.

"Steffie, det här är Philip Haze", presenterade Harry och Philip nickade mot mig som i en hälsning. Själv log jag brett mot honom och snurrade upp en blond hårslinga kring mitt pekfinger, vilket fick honom att skratta lätt. "Din privatlärare", lade Harry till och mina ögon spärrades upp av förvåning.