Your reason to be (Svenska)

Kapitel 9

Pojkens huvud vreds tacksamt mot dörren och jag sneglade dit. En spänd tystnad hade spökat i rummet sedan slutet på vår konversation. Den hade säkert varit pinsam om jag nu hade kunnat känna att något var pinsamt, men det kunde jag inte. Därför hade den bara varit… tyst. Obekväm och rejält pinsam för pojken, men för mig var den bara tyst.

Nu kom en ung sköterska in i rummet och efter sig drog hon en liten slags matvagn med två brickor på. Hennes körsbärs röda läppar rörde på sig, men jag kunde som vanligt inte höra vad det var hon sade. Pojken var den enda som nickade och hans röst lät lågt i bakgrunden när han småpratade med henne. Jag störde mig enormt på att hennes läppar glänste när sjukhusbelysningens kalla ljus lös på dem. Vem sminkar sig på ett sjukhus? Hennes smått runda kinder hade en lätt rodnad, men den bestod till 90% av rouge. Ögonfransarna fladdrade gång på gång när hon tittade på pojken och mascaran som hon hade kletat in de i hade även hamnat lite precis bredvid ögat.

”Du har lite mascara bredvid ögat” påpekade jag, med huvudet lätt på sned och ögon som noga iakttog hur hennes kinder ändrade färg. De övergick till en ännu mer rosa-röd ton, nu inte enbart av smink. Hennes läppar rörde sig igen och hon tog upp en liten fickspegel som hon bar med sig i en av fickorna på den vita sjukhusrocken. Seriöst, på ett sjukhus? Är hon så fixerad vid sitt utseende? Blicken var klistrad på spegelbilden och den rödmålade långa nageln drog varsamt intill ögat och mascarapricken var sekunden efter borta. När hon ändå hade spegeln framför sig passade hon på att rätta till en blonderad slinga som hamnat fel. Perfektionist. Eller självupptagen bitch. Det berodde på hur man såg det. Inte så förvånande att jag såg det sista, jag gillade inte hennes sätt att alltid titta med ett brett och äkta leende mot pojken. Jag fick bara ett ansträngt och tillgjort leende. Det var inte heller så förvånande, med tanke på mitt uppförande, men sjuksköterskorna skulle vara bra på att skådespela, det var vad de gjorde dagarna långa. De kom in och sa meningar som ’allt kom bli bra’ och ’det kommer ordna sig’, sedan gav de oss mat och gick.

”Det här ska bli gott” sa pojken artigt när sjuksköterskan räckte över honom brickan och hon log generat, fortfarande med läpparna glänsande i flera lager läppglans. ”Vad är det för något?” Mina öron fick aldrig reda på vad det var, så jag tittade istället på pojkens tallrik. Det var mat. Usch. Sjuksköterskan tog lång tid på sig med att ta upp servetter, där hon stod nära hans säng och lutade sig långt över för att lägga de tillrätt under hans tallrik. Hon var uppenbarligen intresserad. Kul.

Pojken log hela tiden mot henne, men när hon slutligen började dra vagnen mot mig -och då hade ryggen mot honom- gick lite av munterheten förlorad. En mask. Inte helt och hållet, men den var inte helt ärlig heller. Han var bara artig. Med ett osäkert och nervöst leende gav hon mig min bricka och snabbt lade hon servetterna på kanten av brickan, så att hon behövde sträcka sig så lite som möjligt. Hon var nog rädd för mig. Eller inte rädd, bara väldigt osäker. Eftersom jag var så oberäknelig. Och ärlig. Vilket gjorde henne osäker. Hon vände på sig för att ge pojken ett sista leende, där hon gladligen mötte hans blick. Min hade hon undvikit hela tiden. Därför kunde jag inte låta bli att slänga ut en liten kommentar efter henne när hon var på väg att gå ut. Det här var ju ändå orättvis behandling. Okej, strunta i det. Jag behövde inte ens en ursäkt för att få henne bortgjord inför pojken som hon verkade gilla.

”Vänta”. Överrumplad och förvånad vände hon sig till mig, och ett litet överlägset leende var synligt. Hon tittade på mig på ett nedlåtande sätt, som om jag var ett litet stört barn och hon behövde –oturligt nog- ta hand om mig. Jag kunde se hur hon uttalade ett ’ja?’. ”Ska du inte flörta med mig också?” Det tog ett litet tag för henne innan hon insåg vad jag hade sagt och samtidigt som hennes leende sjönk så fick hon en stark rodnad. Sjuksköterskan slängde en blick på pojken, i förhoppning om att han inte hade hört var jag nyss hade sagt. Det hade han. Ett mjukt leende fanns på hans läppar, men det var påtvingat. Vi båda såg det. Alla tre visste det. Med blicken i golvet mumlade hon något jag inte kunde höra och drog med sig vagnen ut ur rummet. Jag tittade på pojken, i tron om att han skulle se lite besviket på mig. Jag förväntade mig att höra ’var det där nödvändigt’, ’behöver du vara så taskig’ eller ’testa vara lite schystare’. Men jag blev förvånad, riktigt förvånad, av det han sa.