Your reason to be (Svenska)

Kapitel 11

"Jag ber så hemskt mycket om ursäkt, Steffie" började doktorn med ett fejkat beklagande leende. Ett leende. Det var med ett leende han hade kollat på mig under min utskällning och det fick mig att bli ännu mer arg. "Det var inte meningen att göra dig upprörd." Jag var inte upprörd, jag var rasande. "Jag går med på villkoret, som bevis på att jag verkligen vill att du ska godta min ursäkt och jag hoppas du förlåter mig." Så fånigt. Jag höll på att dö av hans ynkliga och stört löjliga lilla förlåt-snack. Nej, jag höll inte på att dö, det lyckades jag aldrig med. Men det han sa var riktigt urfånigt och jag gav hon bara en uppgiven blick.

"Bara gå ut genom den jävla dörren och kom tillbaka när du har något vettigt att säga" sa jag tonlöst och han log mot mig.

"Givetvis. Jag går ut nu och hälsar killarna att de kan komma in" sa han och i slutet av meningen vände han sig till Harry, som log stort. "Vi ses senare, då ska jag försöka säga något som låter vettigt i dina öron". Han blinkade mot mig innan han gick ut genom rummet på väldigt glatt humör och i tron om att jag hade tyckt det vart ett pluspoäng för den sista meningen. Det var det inte. Och blinkningen gjorde om det till minuspoäng. Harry... POJKEN... jag gav upp. Han fick väl heta Harry om det namnet nu envisades med att greppa tag i min hjärna utan att släppa taget. Harry harklade sig, som för att säga något, men jag stoppade honom.

"Säg inget, jag är arg". Det var nog egentligen en varning, mer som 'jag skulle ryta åt dig ifall du säger något till mig nu'. Fast bara i finare ord. Han höll upp händerna framför sig och skakade på huvudet.

"Fast bara en sak. Lova att inte flippa ur när killarna kommer" bad han och tittade med en desperat blick på mig.

"Jag kan inte lova något, men varför skulle jag? Nog för att jag har lätt för att tycka illa om folk och säga någon taskig kommentar, men jag kommer inte flippa ur" sa jag och ryckte på axlarna.

"Det är bara... vi är ett band, det är därför". Harrys grimaserade mot mig och ett minne flimrade förbi. Jag hann aldrig se vad det föreställde, visste bara att det kom när jag hörde 'band' och såg på Harry. I mitt förra liv hade jag säkert känt till bandet och nu fick jag korta och hastiga tillbakablickar, som jag aldrig uppfattade vad de föreställde.

"Det är lugnt, oroa dig inte. Om jag hade varit ett galet fan hade du behövt oroa dig. Men ingen av dem är väl Justin Bieber?" Harry skakade leende på huvudet. "Då har du inget att oroa dig förut. Och mobba mig inte, Justin Bieber äger". Jag sa det med bestämd ton, han hade inte vågat säga något annat. Han skakade på huvudet igen.

"Bieber är schyst". Plötsligt vände Harry hastigt på huvudet och sprack upp i ett megastort leende. "Hey!" Jag vände blicken mot dörröppningen, men det enda jag hann se var att det var fyra killar. De hade redan rusat fram mot Harry och attackerat honom med kramar. Jag kunde bara se deras ryggtavlor, och utifrån de såg killarna helt okej ut. Inte "OH MY GOD! Han är såååå snygg, jag döööör", men inte heller "Ewu, titta på honom. Fy fan". Mer "Ooo, en snygg kille" och som man tittar en extra gång på. Inte två, tre eller sjuttiosju gånger extra. Ibland fick jag som snabbast syn på deras profiler, då såg de ännu snyggare ut. Men mitt i rummet bland fem helt-okej-snygga killar hade jag blivit livrädd. Jag såg hur de fyra killarna oavbrutet rörde på munnarna, att de livligt pratade på med Harry. Men jag hörde ingen av dem. Ingen. Bara Harry, ingen annan. Det skrämde vettet ur mig.