Your reason to be (Svenska)

Kapitel 16

”Jo Steffie, du vet ju att vi får åka hem imorgon” började jag och hon nickade uttråkat. ”Din mamma åkte ju idag och din pappa ska ju åka imorgon” fortsatte jag långsamt.

”Jag orkar inte få en förklaring om hur du visste det, så ja. Vad är det med det?”

”Dina föräldrar frågade om jag och killarna ville bo hos dig medan du var borta” hasplade jag ur mig, för att bli av med det. Så, nu var det sagt. Efter mycket övertalning hade jag övertalat killarna om att vi skulle bo med Steffie. Men sedan hade jag i flera timmar funderat på hur jag skulle säga det, och väntat ännu längre för att hitta ’ett bra tillfälle’. Nu tittade hon lite förvånat på mig och himlade sedan med ögonen.

”Självklart att jag inte får vara hemma själv, där hoppades jag på för mycket” suckade hon och tittade på mig. ”Vill du det här?”

”Ja” log jag och nickade.

”Du behöver inte, jag kan stanna här”. Jag höjde på ögonbrynen och hon skakade på huvudet. ”Såklart inte, men jag känner inte riktigt för att ha några barnvakter. Varför är det du som berättar det här egentligen? Borde inte Dave säga det?” Hon sa inte pappa, hon sa Dave.

”Han kommer senare ikväll och kolla hur du ville göra” förklarade jag snabbt.

”Okej, jag säger att ni inte behöver” sa hon och log svagt mot mig.

”Men det är okej, vi vill” log jag och hon skakade på huvudet.

”Jag vill inte. Det kommer bara bli jobbigt. Ni är schysta jag är oschyst, vi… det kommer aldrig att fungera”. Hon log mot mig, inte kallt. Hon försökte inte förolämpa mig, hon konstaterade bara fakta.

”Det kommer bli kul”.

”Okej, nu vet jag att du ljuger, mig och kul går inte ihop” sa hon bestämt och jag himlade med ögonen. Hur skulle det här bli? Inte lovande.

*Steffies perspektiv*

Klockan på dörren plingade och jag suckade. Nu började helvetet. Jag gick långsamt fram till dörren, öppnade den och tittade på ansiktena som jag hade förväntat mig.

”Hej!” Harry log stort mot mig och jag log väldigt ansträngt tillbaka, så att alla skulle se att det var fejkat.

”Hej”. Min röst var tonlös, bevis på mitt fejkade leende ifall alla inte förstod. Jag öppnade dörren helt och flyttade på mig så att de kunde komma in. Pappa kunde vara riktigt läskig när han var arg, och han visste precis vad han skulle säga för att jag skulle gå med på det han ville. Så det var därför One Direction nu skulle bo med mig tills mina föräldrar kom tillbaka.

”Så, vart ska vi lägga väskorna?” frågade Den Gulliga Personen i ett försök att starta en konversation.

”Uppför trappa första dörren till vänster, gästrummet” svarade jag kortfattat och han klämde ur sig ett ’tack’, som inte alls var särskilt ärligt.

”Vart ligger ditt rum?” frågade Bad Boy Killen, en ny konversation.

”Uppför trappan första dörren till höger” svarade jag och började gå ut till köket. Klockan var bara sju.

”Vi går upp och lämnar väskorna!” sa Clownen och jag nickade, trots att ingen kunde se. Jag lutade händerna mot diskbänken och suckade högt.

”Steffie, kan du inte försöka vara lite trevlig, för att det här ska fungera?” bad Harry lågt och jag skakade på huvudet.

”Jag vill inte att det ska funka”.

”Jag vet, men gör det inte sämre för killarna, vi kommer ändå inte sticka härifrån”. Harry ställde sig bredvid mig och försiktigt möta min blick, men jag vek undan. ”Snälla”.

”Vi får se. Gillar killarna pizza?” Harry log svagt.

”Tack. Och ja, de älskar det!”

”Jag orkar inte laga något och jag får inte heller hålla på med knivar, kan skära mig igen”. Harry himlade med ögonen. Inte åt det jag sagt, utan åt mitt tonfall. Nonchalant. Och som att det var dåligt att de lagt undan knivarna, för jag skulle ju inte skära mig igen med flit. Det var vad tonfallet tydde på. Men vi båda visste att jag skulle ha gjort det, jag skulle ha skärt mig igen. Om jag hade haft chansen.

”Snyggt rum!” ropade Den Gulliga Personen och sen hörde jag dundrande steg nerför trappan. ”Jag älskar vita rum”. Lite för entusiastiskt.

”Du sluta spela och säg vad du vill ha för pizza” flinade jag och han kom in i köket.

”Pizza! Jag älskar det! Jag tar en kebab” sa Den Gulliga Personen ivrigt och jag nickade och tittade runt efter penna och papper. Efter att ha dragit ut några olika lådor hade jag fått tag på penna och papper och skrev upp kebabpizza.

”Du Harry?”

”Jag tar en hawaii” sa han och jag antecknade. Clownen, Mammas Pojke och Bad Boy Killen kom också ner och till slut stod alla samlade i köket.

”Jag tar en sådan där med bara ost och skinka” sa Clownen och jag nickade för mig själv.

”Finns det någon med banan och curry”. Jag nickade, igen. ”Då tar jag en sådan” sa Mammas Pojke och jag skrev ner.

”Du Bad Boy Killen?” frågade jag och det tystnade i rummet.

”Bad Boy Killen?” upprepade Harry och jag tittade upp på honom.

”Ja, vadå?” Jag tittade förvirrat runt i rummet.

”Är jag Bad Boy Killen?” frågade Bad Boy Killen med ett stort flin.

”Just det, ni vet inte om era smeknamn”. Då började jag skratta. ”Och ja, du är Bad Boy Killen” flinade jag, då blev Bad Boy Killens flin ännu bredare.

”Jag tar en hawaii. Varför kallas jag Bad Boy Killen?” Han ställde sig på andra sidan om mig, inte den där Harry stod, och tittade frågande på mig. Jag rätade på mig och flinade mot honom.

”Det du, tjejer och hemlisar, bästa kombinationen”. Han började skratta.

”Jag vet att ni suger på att hålla hemlisar”.

”Va?!” Jag spelade förolämpad. ”Jag är bäst på det, no coments”.

”Varför kallas jag Bad Boy Killen?” envisades han och jag suckade.

”För att du röker”. Jag höjde på ögonbrynen, som för att fråga ’nöjd?’.

”Bara därför?”

”Yup”.

”Okej, du är verkligen bra på att hålla hemlisar”. Han flinade retsamt mot mig och jag stönade.

”Nu var jag schyst, jag behöver inte vara det nästa gång”.

”Steffie, ska jag ringa och beställa?” undrade Harry vänligt, men jag skakade på huvudet.

”Jag gör det”. Ett litet leende igen, innan jag gick ut till telefonen och klev uppför trappan till övervåningen. Efter att jag hade beställt pizzorna och min sallad så gick jag ner igen, utan leendet. Det var så ansträngande ibland. Och ibland inte, vilket var annorlunda. Killarna kunde ibland –bara väldigt sällan ibland- få mig att le ett riktigt leende, som jag inte tvingade upp på läpparna. Men det var lättare att förlora det.