Your reason to be (Svenska)

Kapitel 12

”Jag ser att dina komp… att de” jag pekade mot dörren. ”rör på läpparna, men hör inget av vad de säger” pratade jag snabbt och såg förtvivlat på Harry.

”Men du hör mig?”

”Ja”.

”Kan det vara för att du stä… Eller, vad tycker du om dem? Hur stort fan är du?” Jag ryckte på axlarna.

”Inget fan alls” erkände jag och han rynkade pannan i koncentration.

”Gillar du oss inte?”

”Jag gillade er inte. Eller jag tyckte ni var okej, men nu hatar jag er” sa jag öppet. Han fick ta det som han ville. Jag orkade inte bry mig.

”Hatar oss? Hur kan du göra det?” undrade han besviket och jag ryckte irriterat på axlarna.

”Ni hör ihop med lyckliga minnen. Jag vill inte minnas. När jag ser er minns jag” sa jag kort och blängde mot honom. ”Nöjd?”

”Sluta vara så irriterad. Jag frågade bara. Jag vill inte att du ska hata mig”. Han tittade fundersamt runt i rummet. ”Jag vet vad det är. Du stänger de ute. Dr. Jason berättade för mig att du kan göra så, frivilligt eller ofrivilligt”.

”Stänga ute? Jag ville höra de mer än någonsin nu för att veta att jag inte var psykisk sjuk, men jag hörde inget”. Han log halvhjärtat.

”Jag sa ju ’frivilligt eller ofrivilligt’. Ibland gör du det utan att det är meningen” sa han lugnt. ”Du är inte psykisk sjuk”.

”Hur ska jag göra för att stänga av det?! Alltså sluta stänga de ute”. Min blick var säkert helt förstörd och han tittade sansat på mig.

”Lugna dig. Du är helt normal Steffie. Vi tar in de igen, så lyssnar du på mig hela tiden. Det kommer gå bra”. Han log uppmuntrande och jag nickade osäkert. ”LOUIS!” skrek han högt och dörren öppnades på glänt. En kille med brunthår tittade in, med frågande blick. ”Ni kan komma in igen” log Harry och killen –som jag försökte glömma att han hette Louis- besvarade leendet. Dörren stängdes och öppnades sekunden därefter. De rörde på läpparna, jag hörde inget. Harry tittade undrande på mig och när jag tittade tillbaka på honom med en panikartad blick övergick hans blick till att bli bekymrad.

”Jo, förlåt för att ni fick gå ut. Det här är Steffie, henne jag delar rum med” presenterade Harry och killarna tog upp sina händer och vinkade mot mig. De rörde på läpparna, jag hörde inget. Istället fick jag tiden att granska de noggrannare. One Direction. Fan. Direkt kom ett nytt minne tillbaka.

Jag stirrade uttråkat på skärmen framför mig. Varför kunde inte sidan ladda klart någon gång? Den röda lilla saken var ju på 100%, vad var då problemet?

”Hur går det?” frågade Stella spänt och jag kunde tydligt se framför mig hur hon krampaktigt kramade om telefonen.

”Jag skulle säga till om det hände något” svarade jag och skrattade lätt.

”Står den fortfarande på 100%?”

”Ja, det gör den” sa jag lätt irriterat och hon bad direkt om ursäkt.

”Jag vet att jag är jobbig, men du vet vad det här betyder för mig”. Skärmen fick plötsligt upp något nytt, en cirkel som snurrade runt samtidigt som det stod ”Sidan laddar. Vänligen vänta”.

”Det hände något!” Nu var jag på lite bättre humör. Tänk om vi ändå kunde… ”NEJ!”

”VAD?!” frågade Stella direkt och jag suckade högt.

”Den började om från 0%” stönade jag och hon kved förtvivlat.

”Fan, jävla helvete!”

”Oh my god! Svärde Stella nyss? Gjorde hon det? Vi spelade in det va?” frågade jag och flinade stort. Det var sällan Stella svärde. Typ aldrig.

”Det heter svor” rättade hon surt och jag skrattade.

”And she is back” flinade jag och hon suckade. Jag passade på att kolla klockan. 09:23.

”Lova att säga till om något händer”. Då ändrades skärmen. Istället för att sitta och stirra på en röd liten sak som sakta fylldes fanns det istället olika fönster jag kunde klicka i. ”Välj antal biljetter”.

”STELLA! Jag kom in!!” skrek jag upphetsat och skyndade mig med att välja 5 stycken biljetter.

”Va?! Är du seriös?! Du skämtar! Om det här är ett av dina skämt kommer jag mörda dig! Jag kommer hyra en bil och…” Stella pratade på om på vilket sätt hon skulle gå till väga när hon dödade mig och jag tittade bara på skärmen framför mig. Ladda snabbare. Snabbare! Där. En bild över arenan visades och biljetterna vi hade fått var ifyllda i mörkblått.

”Nästbästa. Inte ståplatser längst fram, men på läktare ett. Raden längst fram, ganska nära scenen. För 750 kronor per biljett. Fem biljetter. Bra?” Jag sa det sista retsamt eftersom hon redan hade börjat skrika helt hysteriskt, så högt att jag blev tvungen att ta bort telefonen från örat en aning.

”JA!” gormade hon. ”Jag älskar dig! Jag älskar dig så jävla mycket, tack så jättemycket Steffie! Gud, du är min hjälte. Älskar dig, mer än du anar! Gosh, jag har biljetter, jag har biljetter”. Hysterisk var en underdrift. Jag visste hur hon stod och gjorde sin lilla lyckodans där i kön bland alla andra Directioners. Jag bekräftade köpet och log för mig själv. Nu hade vi biljetter till One Direction konserten också. Yey.

 

”Steffie!” Ett löst slag på min hand fick mig att vakna till och jag tittade storögt runt i rummet. Den svarthåriga killen stod bara några decimetrar ifrån mig och kollade oroligt på mig.

”Är du tillbaka? Vad hände?” Jag skakade på mig och andades djupt. Inte lika farligt som förra gången.

”Jag… bara… ni är här” fick jag fram och de fyra killarna gav mig konstiga blickar.

”Steffie, ser du? Du hör dem” sa Harry förtjust, vilket gjorde att även han fick de konstiga blickarna. Ja, jag hörde dem faktiskt. Medan jag kände hur en enorm lättnad spred sig inom mig så berättade Harry kortfattat om varför jag hade reagerat som jag hade gjort.

”Så du är inte ett fan?” sa en av de brunhåriga och jag skakade på huvudet.

”Utan du hatar oss?” Killen som hade tittat in genom dörren tittade frågande på mig och jag nickade.

”Typ hatar. Inte er personligen, bara er som kändisar” sa jag och tittade runt på rummet. Killen som tittat in genom dörren och den blonda satt normalt i soffan som fanns i rummet, en brunhårig satt på armstödet och den svarthåriga satt på ryggstödet.

”För att det påminner om något dåligt?” sa den svarthåriga osäkert.

”Om något bra” rättade jag, besvärat. Jag ville inte svara på de här frågorna, och ändå gjorde det. Varför kunde jag inte bara vara kylig mot dem? Kall och tom. Långt inom mig kändes det som att jag gjorde det här för Stellas skull.

”Varför är det dåligt om vi påminner om något bra?” sa svarthåriga killen förvirrat.

”För att… det är det, jag orkar inte förklara” mumlade jag hårt, lätt irriterat och han tystnade. ”Ni kan gärna prata med Harry nu, låt inte mig störa. Jag ska försöka stänga er ute och göra en annan grej”. Man såg enkelt att killarna inte trodde mig när jag sa ’göra en annan grej’, men de ifrågasatte inte, utan började prata med Harry. Lättsamt och lättat. Min hand sträckte sig efter penna och papper. När jag väl hade det framför mig satte jag bara pennan på en av ränderna och väntade på att handen automatiskt skulle skriva. Det hände inget. Eller, den skrev ’Hej Sötnosen Stella’. Vad skulle komma sen? Vad skulle jag skriva? ’Jag har träffat One Direction. Öga mot öga. Jag har pratat med dem. Jag vet, du hatar mig. Jag vet, du vill vara här. Jag vet, du borde vara här. Jag vet, inte jag.’ Ärligt. Jag borde inte vara här. Jag borde vara död.