Your reason to be (Svenska)

Kapitel 23

*Harrys perspektiv*

Även om det här var London och folk här borde var vana vid att se oss var det alltid lika mycket skrik och trängsel. Borde de inte bli hesa någon gång? Bakom mina solglasögon granskade jag obemärkt olika personer i Gallerian, massa leenden ansikten som desperat försökte röra mig eller hoppade upp och ner för att få se mig bättre.

"Harry, kom igen!" Jag avslutade sista autografen och log mot de personerna jag kunde. Zayn flinade kort mot mig innan han började gå framåt med huvudet hela tiden vridandes från sida till sida. Livvakterna fick hela tiden pressa bort desperata flickor från oss, så att vi skulle kunna göra det vi var här för och inte stördes. Tack och lov för att det var hyfsat tidigt på dagen och det inte var lika mycket folk här som det brukade.

"Där är hon va?" Zayn nickade mot övervåningen där en grupp på ungefär sex personer kom gåendes ut från en underklädes butik och snackade. En av dem var Steffie.

"Yup, det är hon" flinade jag och plockade upp min telefon. Hon hade redan fått syn på oss och såg faktiskt riktigt chockad ut för en sekund, men hämtade sig snabbt. Hela gänget stirrade ner på oss, där skriken var öronbedövande. Plötsligt klickade det till i telefonen och Steffies andetag hördes.

"Vi har pratat med dina föräldrar, de tycker det är okej. Så ifall du nu inte kan göra som jag ber så kommer vi låta hela världen veta att vi är dina barnvakter och du kommer få väldigt många fler frågor än de frågorna jag kommer ställa. Och typ personer som slänger sig över dig så fort du lämnar huset" sammanfattade jag och tittade på henne därifrån jag stod. Man såg hur hon tankfullt bet sig i sin läpp innan hon morrade fram nästan mening. Om inte det här funkade visste jag inte riktigt vad jag skulle ta mig till.

"Vad ska jag göra?" Jag kunde inte låta bli att le nöjt för mig själv. "Och ta bort det där fåniga smilet från ditt face, det är irriterande" lade hon buttert till och jag skrattade åt henne.

"Du ska ta rulltrappan ner mot oss, nedanför står en vakt och du följer bara efter honom. Och du gör exakt som jag säger" beordrade jag bestämt och kunde föreställa mig hur hon himlade med ögonen. Det bästa var att hon inte kunde säga emot.

Steffie började säga hej då till alla och jag mina läppar pressades samman när jag såg hur killarna tittade på henne. De hade väldigt gillande blickar, medan min var motsatsen till gillande. Sen blev jag tvungen att börja skriva autografer så att det inte skulle vara misstänksamt.

"Vi går in där eller?" hörde jag Zayn säga och när jag vände mig bort från en bild jag nyss signerat till honom såg jag hur han pekade mot en spelbutik. Jag nickade.

Snabbt skyndade vi oss dit och började granska de olika spelen, för att ha något att göra. De blev tvungna att stänga till affären för att folk inte skulle invadera den och jag kände mig lite skyldig för det. Därför plockade jag åt mig ett spel som jag tänkte köpa, likaså Zayn.

"Hon är i bilen nu" meddelade Paul och jag utbytte en blick med Zayn. Dags att gå. Vi bad om ursäkt för röran, betalade och följde sen med Paul och resten av vakterna ut genom en bakväg och tog en trappa ner. Där stod vår svarta bil parkerad och så snabbt vi kunde hoppade vi in. Såklart var redan Steffie i den och kollade protesterande ut genom fönstret.