Your reason to be (Svenska)

Kapitel 20

"Så dina kompisar har inga mobiler eller?" Harrys röst fick mig att titta upp och blänga mot honom.

"Jo."

"Varför lånade du inte en av dem då?"

"För jag inte tänkte på det" ryckte jag på axlarna. "Kan jag gå nu?"

"Nej, absolut inte!" sa Harry skarpt och fick genast en till blick från Liam.

"Steffie. Nästa gång du inte tänker komma hem direkt efter skolan, ring oss. Vi har varit ute och letat efter dig enda sedan klockan åtta. Och jag tror det är dags att vi informerar dig om några regler. Först tänkte vi inte ha några alls, för vi trodde att du klarade dig bra utan. Men uppenbarligen inte" berättade Liam lugnt och sansat. Han började påminna för mycket om Doktorn.

"Först och främst får du inte gå iväg med några kompisar om du inte ringer oss" började Harry. Nu hade han även börjat gå lite fram och tillbaka för att hålla ilskan under kontroll. "Fast imorgon gäller inte det. Då kommer jag och hämtar dig när du slutar" flinade Harry med ett nästintill överlägset flin.

"Va?! Bara för det här?" sa jag uppgivet. Visst, jag kan förstå om de undrade vart jag var. Men det här var ändå lite överdrivet.

"Jag önskar jag kunde svara ja på den frågan, men nej. Du ska till psykologen". Jag höjde på ögonbrynen, vilket betydde "seriöst?". När jag förstod att han var allvarlig så ändrades min blick till "det kommer aldrig att hända". "Vare sig du vill eller inte" lade han till.

"Om du är med några måste du komma hem senast sju" fortsatte Liam och jag spärrade upp ögonen.

"Sju?!" ekade jag misstroget.

"Visst, vi kan ha klockan sex istället" sa Harry och gav mig ett ironiskt leende. Det fick mig att tyst luta mig tillbaka i stolan och bara blänga mot honom.

Plötsligt hörde jag hur ytterdörren öppnades och det dröjde inte länge innan både Zayn och Louis tågade in. Deras miner var som kopior, sammanbitna munnar och ögonen mörka av ilska.

"Sen måste vi alltid få veta vart du är någonstans" avslutade Liam så lättsamt han kunde, vilket inte var så lättsamt med tanke på den nedstämda stämningen. "Vi börjar med de här reglerna, sen om det blir nödvändigt lägger vi till fler".

"Upprepa nu de reglerna vi har sagt" uppmanade Harry. Bestämt höll jag munnen stängd, visade tydligt att jag inte tänkte göra det.

"Steffie! Du kan ju åtminstone göra det här. Vi har varit ute och letat efter dig i flera timmar och du skulle bara ha sett hur orolig Harry har varit. Det här är det minsta du kan göra!" Zayn var den som hade öppnat munnen och hällt det här över mig, som en hink med iskallt vatten som fick mig att vakna till. Faktiskt kände jag något efter att han hade sagt de orden, jag kunde bara inte sätta fingret på vad.

"Jag ska ringa om jag inte kommer hem direkt. Jag ska senast vara hemma ått-"