Your reason to be (Svenska)

Kapitel 5

*Harrys perspektiv*

"Hej" hälsade jag och försökte mig på ett leende när Dr. Jason klev in i rummet.

"Hej Harry" log han och steg fram till min sjukhussäng. "Hur känner du dig?" Vanlig standardreplik.

"Okej". Jag kände inte längre av mitt vänstra ben, men annars var det okej.

"Hur kändes operationen?" undrade han fortfarande med en lugn och stabil röst.

"Jag blev sövd" påminde jag och han nickade tankfullt.

"Precis. Angående operationen... Vi är oroliga för att det var något som gick fel, därför skulle vi behöva röntga ditt ben som en försäkring bara. Antagligen gick allt som planerat, men vi skulle vilja försäkra om att allt står rätt till" förklarade han, nu med en svag bekrymrad rynka i pannan. "Vi har ordnat en tid åt dig, dock är det sent inpå natten, hoppas det inte gör något?" Det sista formulerades som en fråga och jag skakade på huvudet, strax efter uppkom en huvudvärk som straff för att jag rört på huvudet. "Bra, se till att vila ut nu" sa han med sitt leende på läpparna och vinkade med handen. "Jag ska gå vidare nu" avslutade han och försvann ut ur dörren. Operationen gick fel. Den tanken snurrade runt i huvudet, var det allvarligt? Kunde jag dö? När skulle jag få komma härifrån? Istället för att komma på negativa svar bestämde jag mig för att försöka somna, vilket antagligen inte skulle gå.

*Steffies perspektiv*

Fyra förskräckliga dagar hade jag spenderat i det här sjukhuset. Fyra fruktansvärda nätter hade jag spenderat i det här sjukhuset. Varje gång sen de slutat med att söva mig hade jag vaknat av mardrömmar, den ena värre än den andra. Inatt hade jag drömt den värsta. Inatt skulle jag dö.

Utan att tveka pressade jag in skärvan jag hållit gömd i min handflata under hela dagen ner i handleden, mitt i den pulserande blodådern. Smärtan kom som pistolskott, jag fortsatte ändå. Smärtan blev värre, suddade ut mitt synfält och jag kunde inte längre fokusera på något annat än den vidriga och enorma smärtan. Skärvan trycktes ner med all min kraft, för att äntligen få slut på mitt eländiga liv. Något litet läte letade sig ut mellan mina ihop pressade läppar, annars var det inget annat som hände. Allt var precis som vanligt, jag skulle dö i vardagen. Ingen skulle märka det förrän om ett tag, då allt skulle vara för sent och jag skulle inte få en till räddning. Mitt i den efterlängtade smärtan såg jag hur dörren öppnades, fan. Inte nu. Inte nu när jag var så nära. Ett skrik som inte var mitt lät och direkt trycktes den röda knappen för nödlägen in, fan. Jag försökte pressa hårdare så att allt skulle vara för sent när de kom, jag försökte verkligen döda mig själv. Begå självmord. När mörkret kom ikapp kunde jag lättat andas ut, för en gång skull hade jag kanske äntligen lyckats med något. Den fruktansvärda egendomliga smärtan skapade mörkret som omslöt mina tankar och jag förlorade greppet om mitt liv.

*Louis' perspektiv*

Steg som skyndade sig fram genom den gråa korridoren väckte mig från sömnen och yrvaket kollade jag upp. Tre doktorer kom dragandes med en bår, alla med högljudda skrämda röster och vita rockar som förföljde dem. För att få en bättre översikt satte jag mig upp, då råkade jag stöta till Niall som satte sig klarvaket upp.

"Vas happenin'?" mumlade Zayn sömndrucket och gnuggade sig enkelt med ena handen i ögat. Jag kunde inte låta bli att himla med ögonen åt meningen som nu även Directioners hade börjat med.

"Det är inte Harry va?" frågade Niall skrämt och jag rynkade oroligt pannan. Försiktigt ställde jag mig upp för att kunna få syn på personen som låg på. Till min lättnad var det inte Harry som låg på, det var en flicka.

Ett blont trassligt hår låg klistrat mot en blek panna och mot käkbenen som syntes för mycket. Små svettdroppar glittrade till i det dunkla skenet och letade sig ner för den bleka hyn. Däremot insåg jag att de droppar som rann nerför hennes kinder från de slutna lila aktiga ögonlocken var tårar. Flickans läppar var sammanbitna, spända, men slappnade sekunden efter av och avslöjade att de fylliga läpparna ägde en liten mer rosa nyans.

"Skynda! Hon håller på att förblöda!" Jag stirrade chockat på doktorn som yttrat sig, höll hon på att förblöda?! Förskräckt tittade jag på hennes kropp och direkt drogs blicken till det röda som fanns på de vita lakanen. Det gick inte att missta sig på vad den kladdiga tjocka vätskan var; blod. De hade försökt att stoppa det hela genom att sätta på papper och någon form av bandage, men blod hade börjat tränga igenom förbandet på hennes handleder. Hennes högra hand låg öppen, med handflatan uppåt och visade tydligt ett skärsår som skar in i huden. Den vänstra handleden var det som hade startat blodet, eller det verkade som det eftersom det var den som var omringad av en blodpöl. Kroppen var alldeles för mager, då det inte såg ut som att det fanns något under täcket och den verkade alldeles livlös. Död.

"Jävlar" mumlade Liam, säkert med samma flicka i syne som jag. Hon såg ut att försökt tagit livet av sig. Hon såg ut att ha lyckats. Trots den skrämmande scenen kunde jag inte låta bli att lägga märke till hennes skönhet. Hon såg ut som en ängel. Som en blodig ängel.