Your reason to be (Svenska)

Kapitel 27

Snabbt skyndade jag mig ut genom dörren, utan att orka lyssna färdigt på deras planer om privatlärare som hade varit helt okända för mig. Jag behövde hinna säga till mina kompisar att jag hade utegångsförbud och bara kunde träffa de på kvällarna, och eftersom jag anade att varken Louis eller Liam ville ge mig den tiden fick jag lov att ta den själv.
"Hey, vart ska du någonstans?" En stor hand greppade tag om min och drog mig intill sig så att jag pressades mot dennes bröstkorg med ryggen. "Skippat lektioner, badass", sa Louis nära mitt öra. Besvärat försökte jag dra mig undan, men misslyckades helt. Än en gång, börja träna. "Jag skulle tro att Harry är riktigt jävla pissed off på dig nu, så var beredd på det bara", lade han till och vi började långsamt att gå framåt samtidigt som hans hand kring min hårdnade en aning, så att jag inte skulle springa iväg som en liten femåring. I och med att vi rörde på oss innebar det såklart att fler folk började dyka upp här och var, vilket i sin tur ledde till fler blickar på mig och superstjärnan.
"Är ni verkligen Louis och Liam?" Den rösten kände jag mycket väl igen.
"Ja, så sluta bry dig tack", svarade jag och stirrade vasst mot Crystal, som såklart spelade oskyldig. Själv kände jag mig stolt över att åtminstone klarat av att lägga till ett artigt 'tack' på slutet.
"Förlåt, jag bara frågade", sa hon lågt innan hon vände ner blicken mot marken i ett försök till att spela offer.
"Steffie, lägg ner", väste Louis och tittade sen med ett mjukt leende på Crystal. I den sekunden kände jag bara att livet var så orättvist. Alla älskade Crystal, hur odräglig hon än var. Ingen älskade mig, trots att vi var lika hemska. "Var det något mer du undrade?"
"Skulle jag kunna få en autograf?" frågade Crystal blygt och Louis leende blev större, medan mina mungipor sjönk stadigt neråt.
"Så nu säger du inte några taskiga saker om mig eller om..." Jag avbröt mig och Crystal mötte för första gången sen bråket min blick. Trots att jag hade avbrutit mig själv visste hon vad jag skulle ha sagt och hon gav mig en utmanande blick, dared me to say it.
"Eller om vadå?" insisterade hon med en gnista av hämnd i hennes ögon. "Jag är uppriktigt sagt ledsen för det som hände d-"
"Louis, snälla kan vi gå?" skyndade jag att fråga och såg bedjande på honom samtidigt som jag drog lätt i våra ihop flätade händer. För att ha något att skylla på vek jag mig lite och tog ena armen kring min mage. Att ha ont i magen gick alltid som förklaring.
"Vad är det?" undrade han förvirrat. Jag kved till för att övertyga honom om att vi verkligen var tvungna att gå, eftersom jag hade så ont i magen.
"Jag har ont i magen", muttrade jag bedrövat. Snälla, låt det funka.
"Jag ska bara skriva en autograf", påminde han lugnt och tog emot Crystals block med sin vänstra hand. Sen såg han ner på handen han höll kring min och jag fick göra allt för att inte le. Antingen behövde han släppa mig eller så fick han strunta i att skriva en autograf. Kanske min lycka hade vänt. För jag visste att han inte under några omständigheter skulle våga släppa taget om mig, så den enda utvägen var att han inte gav Crystal en autograf.
Plötsligt drog Louis hastigt i mig, så att jag hamnade framför honom och så snabbt han kunde lade han armarna om mig och höll blocket framför oss båda. Fan. Nu var jag omringad av hans starka armar som tryckte mot varsin sida i en stabil position som jag inte kunde rymma ifrån.
"Louis snälla", kved jag ynkligt och lutade mig med hela min tyngd mot honom så att han skulle reagera. Crystal fick inte vinna det här. Hon skulle inte få någon jävla autograf.
"Hur är det Steffie?" undrade han oroligt och jag tog ett starkt tag kring hans axel.
"Jag känner mig yr", mumlade jag svamligt. Allt för att visa Crystal att hennes idoler faktiskt brydde sig om mig. De var mina barnvakter och visste vem jag var. De brydde sig om mig.
"Jag är ledsen, men jag måste åka hem med Steffie till oss, vi får ta det här en annan gång", sa Louis beklagande. Nu fick det vara slut på hans prat. Mina ben vek sig och jag föll helt mot honom samtidigt som jag stängde mina ögon. "Shit!" utbröt han chockat.
Medan jag fortsatte spela avsvimmad så hörde jag hur Liam kom med tunga steg, sen blev de lättare då han ökade takten för att se varför jag låg på marken. De pratade lite och sen kände jag hur någon bar upp min kropp och med mig i famnen började gå. Ännu bättre. Nu måste Crystal vara avundsjuk. Den här gången förlorade hon, jag var den som fick mest uppmärksamhet. Jag vann.

"Så, är det bra?" undrade Louis. Mitt huvud nickade matt.
"Vad har hänt?" utbrast Harry häpet och skyndade sig oroligt fram till mig. Försiktigt bäddade Louis ner mig under en filt på vår mjuka soffan och strök ömt undan en hårslinga från mitt förhoppningsvis bleka ansikte.
"Hon svimmade", berättade Louis med en varsam blick på mig.
Faktiskt älskade jag att han pysslade om mig, visade att han brydde sig. Det var länge sen jag kände att någon faktiskt brydde sig om mig. Även om det här nu bara var för att de var tvungna –de var mina barnvakter, det här är deras uppgift-, så inbillade jag mig att de gjorde det för att de ville. Det kändes bra.
"Herregud, är du okej?" frågade Harry chockat och jag nickade kort. "Vill du ha något?"
"Gärna vatten", viskade jag fram och min röst lät alldeles bräcklig och svag, precis som jag hade önskat. Perfekt.
"Absolut", nickade Harry snabbt, redan halvvägs ut från vardagsrummet. Han verkade uppriktigt sagt stressad över det här.
"Jag är ledsen, men jag måste åka iväg. Ta det försiktigt och vila", log Louis beordrande, något jag enkelt skulle kunna följa.
"Ha så kul", svarade jag artigt. Vänta lite nu, var jag artig? Okej, det här höll på att gå för långt. "Sakna mig inte för mycket", lade jag till med ett flin, för att inte vara alltför trevlig. Annars kunde de ju få förhoppningar om att jag skulle bli bättre, när jag självklart inte skulle bli det.
"Ska försöka", skrattade Louis och rätade på sig från att stå på huk till att torna upp sig framför mig. "Vi ses ikväll." Louis och Harry möttes i dörröppningen, då Louis gick ut och Harry gick in. De stannade till och pratade lågmält med varandra, oturligt nog kunde jag inte höra vad de sa utan fick istället tålmodigt vänta på mitt vatten som Harry hade i handen.
"Okej, men vi syns sen helt enkelt", log Louis med en sådan hög röst att jag kunde höra det sista innan han vandrade ut till hallen och jag inte längre kunde se honom.
"Här har du ett glas vatten." Harry ställde ner ett glas som var fullt av isbitar på soffbordet till höger om mig. Sen tittade han sig förvirrat omkring och beslutade till sist att han skulle sätta sig ner på soffan, vid mina fötter. Med försiktiga rörelser lyfte han upp mina ben, satte sig på soffan och placerade sen mina vader och fötter på hans jeans beklädda lår. Efter det räckte han mig glaset och lät mig dricka några klunkar innan han ställde tillbaka det på samma plats som förut.
"Jahapp, jag som hade tänkt tvinga dig att plugga, men det kan jag ju inte riktigt göra nu", suckade han och då kunde jag inte hejda flinet från mina läppar. Jag var minst sagt belåten. Det blir bara bättre och bättre. Fanns det ens något negativt med att låtsas svimma? "Vet du varför du svimmade?"
"Det händer då och då, kanske lågt blodsocker eller något sådant", svarade jag lättvindigt, som om det inte var något mer med det. Att jag svimma var faktiskt inget ovanligt för mig, särskilt inte nu sen jag fortfarande var svag efter att jag hade legat på sjukhus.
"Du åt väl ordentligt i skolan?" frågade Harry plötsligt med en forskande blick på mig. Att han trodde att jag gick i skolan var tillräckligt förvånande, men att han trodde att jag både gick i skolan och åt maten fick mig att stirra på honom.
"Nej", sa jag som om det var uppenbart. "Jag går ju knappt i skolan, hur ska jag kunna äta där då? Vet du förresten hur äcklig maten är? Slår vad om att den är onyttigare än McDonalds chicken nuggests", muttrade jag till försvar.
"Okej... Ja, det märks ju att vi borde ha skaffat en privatlärare för länge sen", konstaterade han enkelt.
"Kommer jag seriöst att få en privatlärare?" undrade jag med höjda ögonbryn och en skeptisk blick. "Du borde väl förstå att det inte kommer funka."
"Kanske jag borde. Men det kan vi först säga efteråt." Han log svagt och jag himlade med ögonen åt hans fantasier. För det var vad de var, fantasier. Önsketänkande. "NIALL!" Hela min kropp ryckte till av hans rop, tydligen var det en rolig reaktion för Harry började sekunden efter skratta.
"Ja?" hördes det från övervåningen och jag suckade innan jag vred på mig så att jag låg på sidan med magen vänd mot soffryggen och näsan intryckt i det svarta tyget.
Soffan doftade fortfarande nytt, som om den precis hade kommit ifrån affären och det här var första gången vi använde den. Det påminde mig lite om mig själv. Mitt nya liv, det var något som fortfarande var alldeles nytt och oanvänt, men jag tänkte inte heller att det skulle användas särskilt väl. Snarare att det skulle slås sönder i spillror omöjliga att sätta ihop igen.
"Kan du komma ner hit och sitta med Steffie?" Med en mörk blick sneglade jag mot Harry och fnös in i soffans tyg.
"Jag behöver inte bli iakttagen varje ynka sekund. Jag lovar, jag har faktiskt varit själv i fem minuter", påpekade jag kallt och Harry drog på munnen åt mitt humör.
"Ja, du var själv ute till klockan elva en natt också, det är därför du behöver någon som kollar dig", svarade han tillbaka, vilket bara gjorde att jag stönade onödigt högt.
"Visst", log Niall, redan nere i dörröppningen intill vardagsrummet och jag gav honom en kritisk blick. Han såg osäkert tillbaka på mig, undrandes på varför jag gav honom en sådan blick, fast fick inget svar. "Vart ska du?"
"Jag måste bara duscha", svarade Harry enkelt och flyttade på mina ben så att han kunde ställa sig upp. Långsamt sträckte han på sig och ansträngde sig för att inte börja gäspa, men det lyckades inte. En gäsp formade hans läppar innan han började gå från rummet och lämnade mig och Niall själva.
"Kan du inte sätta dig här?" Jag klappade på soffkanten bredvid mitt huvud för att visa honom vad jag menade extra tydligt.
"Visst", upprepade han, men den här gången förvånat istället för glatt. Försiktigt satte han sig ner på platsen jag tidigare hade haft huvudet och när han väl satt ner placerade jag det i hans knä. "Jag hörde att du svimmade", berättade han, jag nickade enkelt som svar.
"Det händer då och då", mumlade jag förklarande och slöt sen ögonen. Det var en gest som betydde att jag var trött och ville sova, vilket Niall verkade förstå eftersom han inte ställde några frågor eller sa något mer. Egentligen försökte jag låtsas sova, så att jag sen kunde tjuvlyssna på vad killarna sa om mig, men min plan gick inte. När tystnade jagade ifatt mig och tröttheten, som uppstod på grund av mitt sena festande, slog sig ner var det inte på låtsades jag somnade. Jag somnade på riktigt och hade inte några mardrömmar. Den sömnen var efterlängtad.

Chockat slog jag upp ögonen, redan i sömnen hade jag insett att jag hade sovit för länge. Min suddiga blick klarnade och jag läste siffrorna 10:48pm. Fan. Jag skulle inte hinna göra mig i ordning för en fest ikväll, eller jag skulle aldrig orka göra mig klar för att gå på fest, inte heller att gå på själva festen och sist men inte minst hade jag inte alls någon lust att träffa på Zach just nu. Nej, ingen fest för mig idag, helt enkelt, konstaterade jag och vände mig i sängen så att jag istället stirrade in i väggen.
Vänta, jag låg i sängen. Det betydde att något hade burit mig upp till mitt rum när jag sov. Och min fantastiska –notera ironin- mobil låg antagligen kvar nere i vardagsrummet. Aldrig att jag skulle orka gå ner och hämta den för att sms:a kompisarna och säga att jag inte kommer, det fick de lista ut själva. Men trots att jag var så lat var jag ändå för klarvaken för att kunna somna om igen, jag behövde hitta något som fick mig att koppla av. Något som fick mig att somna.
Plötsligt hörde jag steg utanför dörren, genast fick jag en idé på hur jag skulle kunna somna.
"Hallå?" ropade jag tillräckligt högt för att den utanför skulle kunna höra mig och jag väntade otåligt på ett svar. Dörren öppnades och Niall tittade med stora förvånade ögon på mig.
"Ja, vad är det? Jag trodde du sov Steffie", påpekade han förvirrat och jag ryckte på axlarna.
"Jag vaknade precis. Men skulle du kunna göra mig en tjänst?" undrade jag med ett litet leende på läpparna.
"Som vadå?" Det var inte ofta jag bad om tjänster, men med One Direction var det snarare tvärtom. Där utnyttjade jag chansen så fort jag kunde genom att få de att göra något för mig.
"Sjunga", svarade jag. Svaret verkade förvåna honom ännu mer, för stumt gick han fram till min säng efter att ha stängt till dörren efter sig och satte sig ner.
"Jag trodde inte du gillade oss som artister", sa han förbryllat och jag ryckte på axlarna igen.
"Snarare er som kändisar. Jag har aldrig sagt att det är något fel på era sångröster." Han nickade som om han förstod men man såg på långa vägar att han inte gjorde det. Jag flyttade mig närmre väggen så att han skulle få plats bredvid mig och han stirrade häpet på mig. "Ska jag sjunga nu?" undrade han och jag nickade med ett sött leende på läpparna. "Är det en speciell sång du vill höra?" frågade han, det gjorde att jag bara skakade på huvudet. Sakta hoppade han längre in i sängen och lade sig ner bredvid mig, genast lade jag huvudet på hans bröstkorg och slöt ögonen. Det fanns någonting med Niall som alltid gjorde mig lugn, jag kunde koppla av på ett helt annat sätt med honom. "Gillar du Ed Sheeran?"

"Bara inte 'The A Team'" svarade jag luddigt, sömnen var redan nära. Niall började lågt sjunga på en låt jag först kände igen som "Give me love" under refrängen. Det var den enda låten jag klarade av att lista ut vilken det var. Under resten av låtarna hade jag redan somnat. Hans änglalika sångröst fortsatte som bakgrunds musik i mina drömmar, de var nu inte mardrömmar utan drömmar. Det var fantastiskt att få känna sig lycklig någon gång i sömnen och inte behöva vakna mitt i natten efter att ha sett en blodig Stella.

Plötsligt byttes drömmen ut till kyla och mörker. Blodstänk skvätte ner mitt synfält och jag insåg till min förskräckelse att jag inte längre befann mig i en dröm. Mardrömmarna var tillbaka. Nyss hade ju allt varit så bra, vad hände? Bredvid mig var det kallt och Nialls lugna röst gick inte att hitta.
Det var med ett bultande hjärta och kallsvettiga lakan som jag vaknade mitt i natten. Bara för att finna platsen bredvid mig tom. Niall hade gått.