Your reason to be (Svenska)

Kapitel 2

Sakta började jag känna hur min hjärna lyckades tänka igen. Långsamt började mitt huvud fungera och jag undvek omedvetet att tänka på en sak. Först tänkte jag igenom om jag visste vem jag var. Det visste jag. Jag hette Stephanie, men ingen jag kände lät det oanvända gamla namnet lämna läpparna, utan alla kallade mig för Steffie, vilket jag också föredrog. 17 år gammal, snart 18, rättare sagt om 5 veckor och 2 dagar… eller det var ju innan jag dog. Ny i London, bara en av alla människor, utan att behöva ta emot några frågor eller medlidsamma blickar, dock kände jag mig ändå annorlunda. Pappa hade bott här som liten, därför flyttade vi hit bara en månad efter mordet. Mordet. Mordet. Det ordet svetsade sig alltid fast extra länge efter varje gång jag tänkt det, något jag hatade.

Efter mordet kunde min familj inte längre bo kvar i Sverige, alla pratade om ”Mordet på 17-åringen”, ”Den hemska tragedin”, ”Mördaren är på fri fot” och ”Allt är systerns fel”. Jag hatade systern, för det hon hade gjort och för den hon var. Systern var jag.

Jag hade kunnat överleva alla paparazzis, blickar, frågor, kommentarer och blommor om det inte vore för att jag visste att de hade rätt. Det var mitt fel. Det var mitt fel att min syster, min tvillingsyster, min tvillingsjäl var borta. Hon var död. Bara ännu ett lik som hade blivit begraven med ett sår på bröstet, slutna ögon och ett hjärta som inte fungerade eftersom i mitten hade en kula krossat allt. Nu låg hon där nere i graven för att förbli där, stannade med alla döda, alla äldre som hade levt sitt liv. Alla som hade hunnit vara lyckliga och gamla. Inte hon. Nej, tack vare idioten, även känd som mig, hade hon gått döden till mötes för tidigt, alldeles för tidigt.

Mina tankar funkade som de skulle, det märkte jag eftersom tankarna var så negativa och smärtfulla, då var jag alltså inte död. Synd.

Istället för att ligga och tycka synd om mig själv för att jag inte mött samma öde som min syster koncentrerade jag mig på det som var omkring mig. Ett ynkligt försök till att öppna ögonen utfördes, men lyckades inte. Jag kanske var död ändå? Snälla, säg att jag var död. Gud, om du nu finns, kan jag inte bara få dö? Just det. Nu kom jag ihåg, de högre makterna lyssnade aldrig på mina böner, de hade aldrig gjort och skulle aldrig göra. Mitt liv var tydligen redan dömt till ett helvete. Jag gav upp drömmen om att få vara död och ansträngde mina öron, för att lista ut om jag kunde höra något ljud. Då uppfattade jag yttligare ett bevis på att jag var fullt vid liv, jag hörde faktiskt något. Pip. Snyftningar. Gråt. Att missta sig på vem som grät var omöjligt, eftersom jag hade levt med ljudet i stort sett hela tiden de senaste månaderna, alltså sen mordet. Mammas tårar kunde jag tydligt se framför mig, allt som man inte vill minnas kom man ihåg, alltid var det så. Plötsligt kändes mina tankar väldigt högljudda, så jag försökte att bara fokusera på vad som blev sagt i rummet.

”Tack så mycket, vi uppskattar verkligen er givmildhet”. Det var pappas röst som sa det där, det lät nästan som att han fjäskade.

”Det var så lite, kom bara ihåg reglerna och direkt om ni märker en reaktion från henne så tryck på knappen. Jag måste gå och kolla en annan patient, men vi ses lite senare”. En helt främmande röst, men om man utgick från att jag låg i ett sjukhus -vilket det verkade som med tanke på den hårda madrassen- så var det antagligen en doktor.

”Tack igen” hörde jag pappa säga innan en svag duns avslöjade att en dörr hade stängts.

”Tror du hon kommer vakna?” mumlade mammas spruckna röst och ett lätt prassligt ljud lät.

”Ja det tror jag, hon är stark. Som Dr. Jason sa: hennes hjärtslag är tydliga och det är troligt att hon hör oss”. Det lät lågt och dovt, som om något satt för hans mun och jag antog att han gav mamma en lugnanade kram, hon verkade behöva det. ”Det är lika bra att du får dig lite sömn” påpekade han direkt efter och steg hördes. Längre än så orkade jag inte anstränga mig, jag hade i stort sett inte fått reda på någonting. Istället började jag slappna av och förberedde mig för att falla i en djup dvala, som förhoppningsvis varade tills jag dog, men allt var bara förhoppningar. Mina förhoppningar dog alltid ut.

 

”Steffie!” Mammas skrik var skapad av ren och skär panik. Förskräckt försökte jag sätta mig upp för att lugna henne, för att säga att allt var okej trots att mitt hjärta skenade. Det var bara en mardröm. Jag vaknade alltid av mardrömmar sen mordet. Ett svagt ekande ljud hördes lågt innan ett pipande oljud tog över och jag ville hålla för öronen för att skydda mig från pipen.

”Led ut de två härifrån” hördes från en kall och tonlös röst, sedan blev mammas skrik mer avlägset.

”Steffie, om du hör mig. Försök att andas, ta det bara lugnt. Det är ingen fara, du är okej. Allt som hände var en mardröm, bara en mardröm, inget annat” sa en lugnande och harmonisk röst i mitt öra. Om jag inte hade fel lät det som den rösten som pratat med pappa tidigare. Min panik minskades för varje kort andetag jag tog och till sist började pipen ljuda lägre och inte lika ihärdigt.

”Bra Steffie. Pipen som hörs behöver du inte oroa dig för, låt de inte störa dig. Andas bara djupt och ordentligt, såja. Bra” berömde den lugna rösten och om jag hade kunnat styra min kropp hade ett leende varit synligt. ”Vi kommer låta dig sova nu, utan några mardrömmar. Det kan hända att det sticker till, men fortsätt att andas” fortsatte rösten som nu antagit en manligare djupare ton. Vänta! Vadå sticka till?! Menade de en spruta?! Det pipande ljudet ökade och blev med ens snabbare och högre. ”Steffie lyssna på mig. Det är över nu, inget du behöver oroa dig för. Koncentrera dig bara på att andas och försök koppla av” uppmande samma röst och jag försökte nicka. Just det, det gick fortfarande inte. ”Bra Steffie. Vad duktig du är!” I vanliga fall hade jag grimaserat åt ordvalet och tonen han använde sig av, som om han pratade med ett barn, men nu blev jag bara gladare av det och sakta började sömnen krypa sig på. ”Sov gott” var det sista jag hörde innan sömnens täcke gled över mig och jag somnade.