Your reason to be (Svenska)

Kapitel 21

Spänt smög jag ut på tå i korridoren och lyssnade noga efter varje steg. Fortfarande bara ett sorl nerifrån köket. Försiktigt, försiktigt klev jag över trä golvet, försökte undvika knarrande plankor. Det var väldigt svårt. Lite för svårt.

Hemma i Sverige hade jag vetat exakt vilka plankor jag kunde gå på och vilka som inte gick, där hade jag många erfarenheter efter att smyga ut på natten. I sömnen –bokstavligt talat i sömnen- kunde jag kliva ohörbart över golvet och smyga in på mitt rum omärkt.

Här var det däremot svårare. Jag hade inte bott här tillräckligt länge för att veta vart jag kunde gå, så det var bara att chansa. Några gånger hade jag rätt, några gånger hade jag fel.

Min plan var egentligen att bara kolla så att de inte var på övervåningen och smög runt, för då fanns det en risk att de hörde mig. Men alla fem satt nere i köket och pratade om något jag inte kunde höra. Där kom problemet. Jag kunde inte höra vad de sa och det gjorde mig väldigt nyfiken. Så jag tog en liten paus från planen och började trippa nerför trappan i jakt på skvaller. Helst skvaller om mig.

”Ja, vi har haft tur. Men det kommer nog inte dröja länge innan de hittar oss. Jag menar, de är Directioners”. Ett mjukt skratt bröt ut bland killarna och sen tog Harry till orda.

”Vi får helt enkelt akta oss noga, jag vill inte utsätta Steffie för median på något sätt”.

”Harry, det kommer att bli omöjligt. Det vet ju du lika bra som jag” påstod Liam och jag rynkade bekymrat pannan. Vad menade han med det? Att jag skulle få gå på intervjuer? Att journalister skulle kasta sig över mig så fort de fick chansen? Att jag skulle behöva livvakter? Pulsen steg och jag stönade inombords åt att jag var så naiv. Såklart inte.

”Jag vet” suckade Harry bedrövat. ”Men vi måste försöka så gott det går”. Han fortsatte prata lite lägre, så jag kunde inte höra något mer. Fan. Tveksamt sneglade jag mot golvet samtidigt som en inre kamp utövades inom mig. Skulle jag bara skynda mig upp på rummet igen och sen sticka härifrån eller skulle jag smyga närmre och lyssna på mer av deras samtal? Egentligen var det enkelt, jag låtsades bara överväga alternativen för att dra ut på tiden lite. Jag smög närmre.

”Hon låtsas vara stark, men jag tror inte att hon är det egentligen. Inte så stark som man tror” berättade Harry. Va?! Pratade de om mig? Jag var visst stark! För en sekund fick jag lust att sticka fram huvudet och säga något vasst tillbaka, men hindrade mig själv.

”Hon är så kall och likgiltig hela tiden” mumlade Louis.

”Jag tycker hon kan vara lite bitchig” erkände Zayn, vilket fick Harry att sucka.

”Inte konstigt. Ni skulle sett de hon umgås med! Säkert ungdomsbrottslingar hela bunten” klargjorde Harry och nu blev jag mer än irriterad. Arg. Det var uppenbart att de pratade om mig och han visste ingenting om de där människorna! Visserligen hade han lite rätt, allt de gjorde var inte lagligt. Men att han dömde de så fort utifrån utseendet gjorde mig riktigt arg.

”Så dåliga att hon borde sluta umgås med dem?” undrade Liam bekymrat och jag fnös för mig själv. Så nu tänkte de förbjuda att jag skulle få se mina kompisar. Toppen.

”Jag vet inte, vi får väl se helt enkelt” suckade Harry kort.

”Ärligt talat var det här mycket svårare än vad jag hade tänkt att det skulle vara”. Okej, nu blev det ointressant. Det är nu delen om hur barnsligt jag beter mig kommer upp och den behövde jag inte höra. Sakta smög jag tillbaka till mitt rum och fram till det vidöppna fönstret. Dags att sticka.

”Steffie! Nu får du gå upp!” Trevlig start på morgonen. Min kropp låg och frös, eftersom Harry hade ovanan att dra bort täcket från mig när jag tog för lång tid på mig att gå upp. Mitt huvud kändes som att det skulle explodera så fort jag vred det en centimeter, antagligen för att jag drack för mycket igår. Sist men inte minst var rummet så ljust att jag ville slita ut mina ögon och begrava dem. Okej, inte riktigt. Men nästan.