Your reason to be (Svenska)

Kapitel 14

"Nej". Det gjorde mamma illa till mods.

"Jo. Pappa ska iväg på resa med jobbet, så han kan inte stanna hemma med dig. Därför kommer du behöver följa med mig". Hennes röst var lite mer bestämd än förra gången, men jag kunde fortfarande säga emot. Enkelt.

"Nej". Mitt mest välanvända ord säkert.

"Jo" tjatade mamma.

"Nej". Lika tonlöst och likgiltigt.

"Jo".

"Nej!" Jag morrade fram protesten och stirrade på henne med en mörk blick. Hon svalde högt. Min egen mamma var rädd för mig.

"Steffie, det här är inget att diskutera. Dr. Jason tror att det skulle vara bra för dig att åka tillbaka till Sverige, få ta farväl av St..." Jag avbröt henne igen.

"Nej! Jag kommer inte följa med, vad du än säger" väste jag och min blick mörknade ännu mer.

"Det finns inga andra alternativ, du följer med!" Mamma tittade strängt på mig, men det brydde jag mig inte om. Hon kunde inte bestämma över mig.

"Så du ska tvinga mig tillbaka till Sverige, där jag ska få se tillbaka på alla minnen? Ska jag behöva känna den där sorgen och den där smärtan igen? Återuppleva allt en gång till, gå igenom samma helvete. Fattar du inte!? Jag har försökt tagit livet av mig, jag har försökt döda mig själv på grund av att jag saknar henne så mycket! Men det bryr du dig inte om, nej du ska bara tänka på alla förutom mig. Du tvingar med mig till stället där jag kommer minnas henne som mest, vill du att jag ska döda mig själv eller?! Gärna för mig, jag gör gärna om det en gång till, men då kan jag göra det nu med en gång, så att jag slipper känna den där vidriga smärtan. Jag kan försöka dö här och nu om det är vad du vill!" Jag hade höjt rösten allt mer och mer, redan tidigt inpå hade mamma börjat gråta.

"Snälla Steffie, sluta!" sa hon bedrövat med alldeles för tjock röst. "Det är såklart att jag inte vill att du ska dö" sa hon samtidigt som hon storgrät. "Jag vill absolut inte att du ska dö, du får aldrig säga sådär igen. Jag vill att vi ska bli en familj igen..."

"Det kommer vi aldrig att bli, aldrig! Jag vill inte att vi ska bli en ny familj, inte utan Stella" sa jag med hög och kall röst.

"Din mormor är sjuk Steffie. Jag vill att vi båda åker dit och tar hand om henne, visar att vi bryr oss. Det skulle betyda mycket för henne. Vi behöver inte gå tillbaka till vårt hus eller till Stellas gravsten, bara vi kan hälsa på min mamma" förklarade mamma gråtandes.

"Glöm det. Jag följer inte med. Vet du vilken tortyr det skulle vara?! Då skulle jag hellre skära mig flera gånger om, döda mig flera gånger om. Jag saknar Stella så otroligt mycket att jag inte ens kan se på vissa saker som påminner om henne. Sverige, det landet är dömt till att alltid var en håla för minnen med Stella. Du kan säga vad du vill, men jag följer inte med dit!"

"Snälla Steffie, jag ber dig. Det är min mamma, det skulle betyda så mycket om du följde med. Jag tror vi skulle behöva prata lite om..."