Your reason to be (Svenska)

Kapitel 3

*Harrys Perspektiv*

Ståendes högst upp på stentrappan vinkade jag med en värkande hand till alla fansen, som för tillfället hade börjat sjunga på What makes you beautiful. Ett leende var fortfarande fastklistrat på min mun och jag försökte hela tiden övertala mig om att de här fansen var värd värken i armen och det ansträngda leendet. Egentligen var jag riktigt lyckligt lottad. Medlem i One Direction, omringad av både fans, vänner och vakter, allt för att jag skulle trivas, göra folk glada och känna mig säker. Niall lade sin arm om mina axlar och räddade mina arm från att gå sönder, då jag kunde placera den på hans med en lycklig suck.

Plötsligt hörde jag ett ljust skrik bakom mig och med chockad blick vände jag mig om för att se vad som stod på. En blond tjej med upprymt ansikte sprang i full fart mot oss, med en vakt tätt efter henne.

”Vad…” började Liam men blev avbröts av vaktens rop.
”Stanna!” beordrade vakten men tjejen lyssnade inte, hon fortsatte kuta i vår riktning. Hennes slappa tröja flög i luften och hon påminde på något sätt om en skenande häst, varför kunde jag inte riktigt förstå. Ögonen var alldeles vilda och de stirrade rakt in i min och såg nästan... hungrigt på mig. Farten hade inte saktat ner ett dugg, bara ökat, men visst skulle hon stanna? När farten höll i sig insåg jag att om en meter skulle hon träffa mig och vi skulle båda flyga nerför trappan om hon inte stannade nu eller var lätt som en fjäder. Trots att tanken hade slagit rot i mitt huvud kunde min kropp inte ge ifrån sig en enda reaktion, jag stod helt stilla.
”Harry!” tjöt flickan och överföll mig i en hård kram som tog andan ur mig för en sekund. Mina fötter backade, försökte orka hålla uppe både henne och mig, men såklart försvann fotfästet för vänsterfoten i samma stund som jag backat för långt ut på trappan. Långsamt kände jag hur vi tumlade bakåt och föll. Ett skrek slapp ur min mun, men avbröts direkt då mitt ben landade på ett trappsteg följt av ett knäckande ljud. Jag och flickan föll nerför trappan, hon låg tryggt ovanpå mig och det var min kropp som tog emot alla smällar. Med en hård duns hamnade jag till sist på marken och ett högt stön hördes från mig. Mina ögon var fortfarande stängda, men mörkret blev mörkare och min hjärna tappade bort förmågan att tänka.

”Harry, vakna!” skrek någon och jag kände en svidande smärta på min kind. Mina ögonlock fladdrad upp som avslöjade att jag var vid livet, det kunde bara varit någon enstaka sekund som jag varit borta. Louis stod böjd över mig och försökte få ögonkontakt. ”Var har du ont?” frågade han i panik och jag testade att röra mig det minsta lilla, men det ledde bara till ett kvidande.
”Rör honom inte, det kan göra allt värre” förvarnade vakten. ”Ambulansen är på väg”. Killarna tittade oroligt på mig och jag orkade inte längre hålla uppe ögonlocken. Jag slöt de sakta och först då slog det mig att flickan var borta. Vart kunde hon ha tagit vägen?
”Kommer han klara sig?” frågade Liam oroligt, men allt lät så avlägset. Till sist blev smärtan för stor för att ignorera, och jag lät den ta ner mig i sitt mörker. Jag hann inte höra svaret.

*Steffies perspektiv*

Försiktigt saktade mitt bultande hjärta ner och de jobbiga pipen dämpades i samma takt. Fortfarande natt och jag blev fortfarande väckt av mardrömmar. Suck. Med hjälp av mina tidigare erfarenheter gällande sjukhus tillhörde de pipande ljuden en maskin som lät i samma takt som mina hjärtslag, vilket verkade ganska logiskt. De fanns överallt i böcker, filmer och i verkligheten. Mamma låg ner i den enda soffan som fanns i rummet medan pappa hade lagt sig ner på madrassen, som halvt täckte en sliten röd matta. Jag fortsatte blicka runt i rummet tills det till sist slog mig; jag såg. Jag hade öppnat ögonen och kunde se igen, mina ögonlock var inte fast klistrade eller förlamade. Sakta svepte blicken genom rummet, jag gjorde det gång på gång och bara njöt av att kunna se igen, kunna använda mina ögon till något annat än att bara utesluta mig från världen och se mörker.

Precis bredvid mig stod ett litet nattduksbord och bredvid en liten hylla proppfull av kort och blommor. Det började med att jag räknade korten, men jag slutade när jag var över 20, då mina ögon ville hinna utforska mer av rummet. Till höger om mig fanns bara otäcka maskiner, de hoppade jag direkt över att granska närmre. I rummet fanns ingen annan säng, vilket gjorde mig besviken, det fanns alltså ingen annan att prata med. Det rektangulära rummet var egentligen ganska litet och en aning kvavt, oturligt nog stod inte det ensamma fönstret öppet, utan gardinerna var fördragna och rummet väl dolt i en ljusgul nyans. Samma färg blommade över väggarna, taket och mitt täcke. Lakanet och kudden var dock vita, men det som intresserade mig mest var det fanns en helt osmaklig orange vägg, samma vägg som med fönstret. Hur inredde de nu för tiden?

Mina ögon kände sig alldeles torra efter mitt stirrande i rummet, därför beslutade jag att det kanske var slut på utsikten idag och återgick till mörkret. Jag var alldeles för pigg och upprymd för att kunna sova, men jag lät åtminstone mina ögon vila.