Your reason to be (Svenska)

Kapitel 15

"Harry, det är så att Steffies föräldrar gärna vill prata med dig" sa dr. Jason och jag tittade förvånat på honom.

"Jaså". Jag harklade mig. "Ehum... varför då?"

"Jag låter de förklara själva, Steffie sover väl?" Jag nickade. Det visste han redan, för han hade redan kollat till henne två gånger. Och hon hade blivit sövd. "Jag skickar in dem" log han och jag nickade igen. Efter några minuter kom Steffies mamma in, tätt följ av en man som måste ha varit Steffies pappa. Hon såg ut i stort sett likadan ut som förut, väldigt ledsen. Typ som att hon hade gått igenom en månad genom att sörja.

"Hej! Du måste vara Harry". Steffies mamma log svagt och jag besvarade leendet lite vemodigt. Vad ville de mig? Klaga på hur jag betett mig? Beskylla mig för att jag gjort så att deras dotter skrek på Steffies mamma?

"Hej, ni måste vara..." Först tänket jag säga Mr och Mrs någonting, men jag kom på att jag inte visste Steffies efternamn. "Steffies föräldrar" fortsatte jag istället och mannen nickade.

"Dave Floyd" hälsade han med en betydligt starkare röst, väldigt säker. "Du kan kalla mig Dave bara. Det här är Tina". Han visade med handen att han syftade på kvinnan bredvid sig och jag hummade.

"Jo, vi undrar mest, hur går det för dig och Steffie? Har ni blivit typ kompisar?" Shit. De tänkte att det var mitt fel att Steffie betett sig som hon gjort. Att jag hade påverkat henne dåligt och att vi behövde flytta på oss. Jag gillade inte tanken på det, fast jag visste inte riktigt varför. Steffie kunde vara riktigt dryg, även mot mig, ibland. Men inte så ofta. Och det kändes som att hon behövde mig. Lite egoistiskt kanske, men det var sant.

"Jo vi är kompisar, och jag måste bara säga att jag är hemskt ledsen för det som hände tidigare idag" skyndade jag mig att säga.

"Åh, det... ja, Steffie är som hon är" sa Dave och ryckte lite på axlarna. Tinas leende tynade bort och han lade en lugn arm kring hennes axlar.

"Det var absolut inte meningen att det skulle hända, jag hade verkligen inte hoppats att jag hade gett den effekten på henne" ursäktade jag snabbt och gav de en beklagande blick.

"Den effekten?" ekade Dave oförstående. "Tror du att det är ditt fel? Nej, Harry absolut inte. Vi skyller det inte på dig, såklart inte" sa han och skrattade lätt. Lättnad. "Vi hade våra misstankar om att Steffie skulle reagera som hon gjorde. Det är faktiskt därför vi är här".

"Tror ni jag vet varför hon gjorde det?" frågade jag häpet. "Nog för att vi pratar, men hon har inte pratat något om er och jag visste inte alls att det skulle bli ett sådant stort brå..." började jag.

"Nej nej, det är inte därför" log Dave. "Men ni pratar alltså? Hur mycket ungefär?"

"Det beror på hennes humör, och mitt. Ibland är man ju trött och ibland flyter det på. Hon, direkt efter ert bråk... Eller jag tror det var ett bråk". Jag gav de en osäker blick och Tina nickade sorgset. "Då så började hon störtgråta, så jag försökte trösta henne så gott det gick, efter det gick allt helt okej i alla fall" förklarade jag.