Three different language -||- FOSCAR

~18~

Dörren till rummet framför oss öppnas och en massa sköterskor och doktorer kommer ut med en bår med vår son på. Synen får mig att brista. Vår fina glada kille ligger medvetslös med cancer. Eller medvetslös och medvetslös. Nersövd är väll de rätta ordet.

En lite yngre tjej kommer fram till oss med massa papper i handen.

"Det är såhär att Felix har som misstänkt en cancer tumör i vänster knä som växer vid en nerv. Han är på väg mot akutoperation. Det är mycket möjligt att han aldrig kommer kunna gå. Men med lite tur skulle han eventuellt kunna gå inom snar framtid.
Som det ser ut nu kommer han överleva. Blir det värre och om det inte funkar med cellgifter och operationer så kan man amputera benet." Säger hon lugnt. Jag är allt annat än lugn. Då ska vi i te prata om Oscar. Dom värkar ha klickat direkt och dom redan byggt upp en stark vänskap. Det gör mig glad. Felix har haft väldigt svårt att skaffa nya kompisar.

Sköterskan går iväg. Jag tar Magnus hand. Han är spänd och orolig.

"Magnus, Felix kommer klara det här. Som Oscar sa. Han är stark." Försöker jag övertala honom. Ett milt leende tar plats på hans fina ansikte. Likt på mig. Ett milt leende. Man kan knappt fån le åt den här händelsen.

"Oscar try to sleep." Försöker Mia bakom mig.

"But if Felix com when I sleep." Svarar han med grötig röst.

"We'll wake you up when he comes. Fal asleep now." Säger Mia vänligt men strängt. En suck lämnar Oscars läppar innan han sätter sig tillrätta på stolen och sluter ögonen. Det tar inte lång tid innan han somnat och stämningen blir genast stel... Den stela tystnaden fortsätter säkert en och en halv timme till.
En sköterska kommer och förklarar att Felix mår bra och ligger i rum 569. Han sover och behöver göra så mycket som möjligt men det är ok om vi går och hälsat på honom.

"Oscar, wake up." Mia är försiktigt men ändå lite glad. Jag kan förstå henne. Jag är också gladare, än innan iallafall. Oscar muttrar lite men är snabbt uppe på benen.

"where is he?" Frågar Oscar förvirrat men glatt.

"Calm down, he is done with the operation but sleeps so you need to calm down if  you want to meet him."  Förklarar Mia godhjärtat. Oscar tar tre djupa andetag och är lug igen.

"So, we can go now." Säger Oscar lugnt med ett leende på läpparna. Vi ler mot honom och styr stegen mot hissen.
Vi åker upp två våningar för att nå våning 5. Vi går längs korridoren och letar efter Felix rum.

....564, 565, 566, 567, 568 och 569. Vi stannar och Magnus öppnar försiktigt dörren. Alla fyra stiger försiktigt in i rummet.
Där ligger han, vår son med cancer. Han är blekare än vanligt och har en massa slangat och sladdar kopplade till sig. En slang som man ofta förknippar med cancer sitter som man ofta tror under näsan och runt huvudet. Oscar går fram till honom och tar hans slappa hand. Oscar har ett hjärta av guld. Det kan jag redan se. Han slår sig ner på en stol och lutar huvudet mot madrassen Felix ligger på. Han kommer stanna här. Det är de inga snack om.

"Is it okey if Oscar stay?" Frågar Mia försiktigt.

"Yes, Felix will be happy  when he wok up." Svarar Magnus och går fram. Jag går efter och stannar vid Felix säng kant.
Det här är en av minna värsta mardrömmar. Den spralliga Felix ligger still utan värst mycket energi.