Three different language -||- FOSCAR

~39~

"Hej min älskade lilla tokboll." Hälsar Oscar och drar in mig i en klumpig kram där jag sitter i den klumpiga rullstolen. Juste, hans tumme.

"Min lilla skit." Svarar jag och pressar istället mina läppar mot hans. Juste, asken från Lasse!

"Oscar, mitt rum!" Säger jag och försöker förgäves vända mig om. Oscar skrattar lite åt mig och knäpper loss mig runt midjan med vänster handen. Den som inte är gipsad. Benet har jag inte orkat sätta fast. Inte för att jag behövde de men spännena sitter fortfarande kvar. Så de behöver han då inte knäppa upp han lyfter bara upp mig i sin famn och med snabba steg går han mot mitt konstigt nog redan stökiga rum. Jag har nämligen suttit och ritat sen vi kom hem... Golvet är fullt av olika sorters pennor, paper, sudd och så kanske jag råkade spilla ut lite vatten.  Det är inte mitt fel att benet inte gör som jag vill.

Jag hoppar ner från Oscars famn så jag landar på höger foten. Sen har jag faktiskt fått lov att gå på båda benen. Eller det är en daglig "läxa" jag ska gå ungefär tjugo "vanliga" steg. Så jag lägger mina händer på Oscars axlar och medan blicken är vänd ner mot minna fötter ställer jag ner vänsterbenet. Oscar håller trygg sinna händer i min midja och ser förvånad ut när jag lufter blicken igen. Jag ler och han ler. Vi ler båda två.

Försiktigt flyttar jag över vikten åt vänster och tillslut till och med lyfter jag höger benet.

"Du måste skämta med mig." Säger en paff Oscar när jag ställt tillbaka höger foten.

"Klart jag inte gör, jag ska faktiskt börja gå lite gran." Förklara jag och lägger istället mina armar runt hans nacke. Jag drar honom närmre och raderar mellanrummet mellan våra läppar helt. Han besvarar den villigt och får mig närmre sig. När vi avsluter den släpper jag Oscar och vänder mig försiktigt om.

Med försiktiga steg går jag mot den ljust trä färjade byrån där jag ovanpå har en massa fina saker. Det gör faktiskt inte så ont att gå, bara ovanligt. Oscar sluter upp bakom mig och slingrar sinna armar runt min midja. Jag tar upp den lilla svarta sammetsasken jag fick av Lasse och ger den till Oscar. Han granskar den fundersamt och kollar sedan frågandes på mig. Som att han skulle fråga om lov till att öppna den. På vad han än tänkte fråga nickade jag. Han öppnar försiktigt asken med mig mellan sinna armar.

I asken ligger två berlocker, passande pusselbitar. Dom sitter fast i varsina kedjor som är gömda bakom en skumgummi platta.

"Felix is a super hero and my boyfriend."

Står det på ena.

"Oscar is my lifesaver, my dream prince and boyfriend"

Står det på den andra. Orden får mig att le lyckligt. Har Lasse lagt pengar på oss. Mina ögon tåras av lycka. Det fins faktiskt folk som tycker om mig. Hade jag sagt de till min ett år yngre kropp hade jag bara börjat gråta. För då fans ingen utom dom vanliga, familjen. Nu har jag även världens två snällaste människor vid min sida.

Jag tar upp den första berlocken, den det står bl.a. Felix på. En till liten silvrig grej satt på kedjan.

"Because he survived cancer." Står det och rosabandet hänger längst ner. Med ett stort leende knäpper jag fast halsbandet runt hans nacke. Han tar upp den andra, med hans namn på. Även på den fins en liten silvrig sak med rosabandet längst ner. Undrar vad som står där.
Likt mig knäpper han halsbandet runt min nacke med ett leende. Sen så går det ju som det går med gipsad tumme men ändå.