Three different language -||- FOSCAR

~37~

Läs i slutet! Viktigt att ni svarar!!!

Direkt när vi kom in i Felix rum hittade han en svart permanent penna i sin väska där han har en massa nödvändiga saker. Så han sitter i mitt knä och är i full gång med att dekorera min arm. Vi har en film ingång på en lite skärm vid sängens fotände. Men den har Felix inte lagt en ända tanke på. Han är ganska söt där han sitter med mössan långt nerdraget över ögonbrynen som inte fins och med pennans lock i munnen ser han väldigt koncentrerad ut. Typ världens sötaste människa. Han ser så liten ut. Eller han är världens sötaste människa föresten.

Jag lämnar en lätt puss mot hans tidning och tvingar ner hans huvud mot min axel.

"Klockan är sovdags hörrudu, du fortsätta imorgon." Säger jag lugnt då klockan börjar närma sig halv nio. Det kanske låter tidigt men det är faktist senare än vanligt. När han va på cellgifter så va det åtta som gällde.

"Men, då blir jag ju ensam." Klagar han och gosar in näsan i min axel.

"Inte alls, du är ju fri från cellgifterna så nu får du vara vaken en halvtimme till och jag får sova kvar om jag vill. Om du vill." Konstaterar jag lyckligt och sträcker honom över hans kind.

"Jaa, då kommer jag inte ha svårt att sova." Säger han lyckligt och lägger sig tillrätta. Vänta, han somnar ju alltid i min famn...

"Men du somnar ju alltid i min famn." Konstaterar jag fundersamt och lägger min hand på hans kind.

"Men när du gått vaknar jag alltid och har ont. Sen somnar jag typ inte." Förklarar han nerstämt och gömmer sitt ansikte mot mitt bröst.
Omsorgsfullt lägger jag mina armar runt hans ynkliga lilla kropp.

"Men gubben, varför har du inte sagt något? Jag kunde ha hjälpt dig." Säger jag oroligt och lyfter upp honom i fosterställning. Eller ja, cancer benet är ju fast spänt i någon konstig ställning så det står näst intill rakt ut.
Han mumlar något ohörbart och gosar in sig i mitt bröst enen gång.

"Men Felix gubben. Kan du snälla berätta."
Han snyftar till och min tröja blir blöt. Han gråter.

"J-jag vågar, inte." Säger han skamset.

"Men gubben min, nu kommer jag sova med dig varje natt. Och lova att väcka mig om du vaknar. Vad det än är kommer jag lyssna och hjälpa sig med allt som går."

"Ååå, tack Oscar." Säger han lyckligt och reser på ryggen.

"Vad säger du, duschen nästa eller?" Frågar jag sensuellt och placerar mina händer på hans rumpa.

"Kåtbock, imorgon." Svarar han och läppar sig tillrätta i min famn.

"Men du. Tänder och mediciner först." Påminner jag allvarligt med höjda ögonbryn.

"Men bajsa på dig." Muttrar han och sätter sig upp.

"De tänker jag inte göra men jag kan hjälpa dig." Säger jag uppmuntrande och bär upp honom i min famn.

Orkar inte skriva mer på de här kapitlet. Det blev ändå bara pisshögar av alltihop.

Tänker att jag dra mig mer mot slutet och avslutar mina planer. Men tat lugnt. Det tar ett tag jag lovar...

Iallafall, de viktiga är att jag har ännu en bok på gång. Två kapitel klara än sö länge. Men vet inte om jag ska skriva mer eller publicera den nu!! Är så jävla taggad på den. Jag vill skriva en förlovning så det är det som händer!!! Mer får ni läsa ur boken.
Min fråga är ur ni tycker jag ska göra, vill ni ha en bok nu med ja, en uppdatering eller en hel bok i slängda på era ansikten? Ni kommer få en färdig bok när den är färdig så uppdaterar jag inte på någon av de redan publicerade böckerna skriver jag antagligen på den!! Ja ja, nu ska jag sluta babbla och skriva något Annat kul!!!❤️❤️☺️☺️😘

Glöm aldrig bort att ni är värdefulla vem du än är och vill vara❤️😘