Three different language -||- FOSCAR

~30~

Tiden går sekt framåt, Felix hår blir bara tunnare och cellgiften går framåt medan biverkningarna blir värre. Han har feber till och från. Hostar och har ont i huvudet. Inget man skulle önska. Omars pojkvän mår bara sämre och sämre vad läkarna än gör. Han har också cancer, men i levern. Det ser inte ljust ut i nuläget. Hela levern är cancer smittad vilket betyder att det inte går att göra en transpiration... Omar är helt förstörd och det är inte ovanligt att han kommer in till Felix. Dom kan sitta och prata när jag kommer varje dag efter skolan. Piss skolan. Men snart slutar vi. Då har både jag och Felix bestämt att vi ska ta ett sabbats år för att åka till USA, hem. Jag längtar så. Vi ska bo i huset jag och min familj bodde i innan vi flyttade. Vi har hyrt ut de men får tillbaka de efter sommaren. Då Felix beskrivit Svensk sommar som heller fantastisk va jag tvungen att uppleva den innan vi flyger över den enorma Atlanten.
Usch vad jag längtar.

Vi "sligger" ofta som Felix så fint säger och drömmer oss till de varma L.A.
Som nu. Han i mitt knä och min hand i hans hårbotten. Jag masserar hårfästet då de kliar som in i korvbananer. Iallafall vad han beskrivit. Vi har rofyllande musik som på ytterst låg volym smyger sig ut från min phån*

"Oscar jag måste kräkas." Yttrar han ynkligt. Jag sträcker mig snabbt efter den limegröna hinken och rätar på hans rygg. Han kräks i hinken och små tårar dalar ner för hans kind. Jag håller undan hans nu långa hår från att vara i vägen för spyan.

"Jag orkar inte Oscar. Kan dom inte ta bort benet så slipper jag de här? Jag kommer ändå inte kunna gå." Säger han trött och lutar sig mot mitt bröst. Jag sträcker mig efter pappers rullen som står en bit från sängen och torkar bort kräkresterna från munnen och slänger ner de i hinken som jag sedan ställer ner på golvet.

"Dom gör de här för att du en dag ska kunna gå." Försöker jag övertala honom.

"Proteser." Säger han och vinner. Men någon anledning måste finans varför dom inte gör så som Felix tänker. Det kan ju inte vara helt uteslutet och oanvänt. Om ni förstår vad jag menar.

"Men det måste finnas någon anledning till att dom inte gör det."

Dörren till rummet öppnas och läkare kommer in. Dom har små leende på läpparna och en av dom kommer in med en bår.

"Vi ska göra en lite noggrannare undersökning, så vi ser hur mycket av tumören som är kvar och om du kan få komma hem inom snar framtid." I formerar en av läkarna vid namn Lars-Åke.
Han har hjälp Felix mest under den här tiden och förra för den delen  också. Han är riktigt trevlig faktiskt. Som en farfar. Den farfar som Felix aldrig haft. Ibland när han har rast kommer han in och pratar med Felix som om han vore Felix farfar. Eller dom "pratar" teckenspråk, det är en av anledningarna till varför just han blev Felix huvud läkare. Han kan teckenspråk.
Felix pratar mycket om honom, Lars-Åke då. Dom verkar ha trevligt när jag inte är med. För Lars-Åke kommer oftast in och pratar när jag är i skolan,. Men det är bra. Felix behöver någon att prata med. Han är som ett litet barn. Energi full och prat glad. Men han är Felix och Felix är Felix