Three different language -||- FOSCAR

~43~

*ja, jag har ljugit för dig, jag kan prata men jag är bara rädd och de är mycket roligare att teckna. Jag är rädd för vad andra ska tycka, min röst är ful och jag är rädd att säga något fel. Jag förklarade för Omar och Ogge. Omar blev jätte arg slängde ut mig. Även fast jag skrev att jag va rädd.* förklarar jag kort, osammanhängande och nervöst.

*Du på miner så mycket om en kille jag känner, han hade samma problem som du har, eller vad jag skulle gissa. Han pratade inte med någon. Efter en olycka, sen träffade han någon, han träffade en kille, en fantastisk sådan. Den killen som han träffade kände han något speciellt för, killen fick honom att sjunga, på en liten scen framför en liten samling människor, han sjöng på en begravning.* Lasse gör an paus, en ensam tår rinner ner för han kind, vilket förvånar mig, jag har aldrig sätt någon över trettio gråta. Rätt tragiskt faktisk, själv älskar jag att gråta, låta känslorna flöda, de är så skönt att få släppa ut allt, problemen ringer ner från hjärnan, ner till ögonen och ner för kinderna. Problemen rinner iväg, för en stund...

*Han sjöng på killens begravning. Sin bästa kompis begravning. Killen hade blivit dödad i kriget. Han va mycket yngre än killen men vad spelar de för roll?*
Avslutar Lasse, nu har även en tår trillat ner för min kind. Han ler tappert mot mig och reser sig upp. Han kommer fram med en suck och gör nånting med min knägrej innan han sätter tillbaka den. De känns inte lika stelt längre. Jag kan röra på benet. Han skrattar till och lägger sin hand på, min axel. Inte för enns då jag kommer på mig själv att flina som ett fån.

"Har du tur så får du röra på benet ännu mer." Skrockar han och drar upp mig från sängen. Direkt lägger jag mina armar runt honom ler mot hans trygga bröst.

"När han hade sjungit på killens begravning pratade han med alla, spärren hade släppt efter, helt plötsligt gick allt så mycket bättre." Fortsätter Lasse på sin historia. Den va lite rörig och jag förstår inte riktigt meningen med den men låssas jag försåt så blir de nog dra. Haha, de här är ju förhoppningsvis snart över. Men jag vill inte sluta träffa Lasse. Han är som min morfar, han jag aldrig kommer få. Men jag har istället två farfadrar. De går ju bra de också! Men ändå, en morfar är alltid en morfar! Lasse är en morfar, jag kanske till och med kan få två. Lasse har ju han som hjälpte Oscar med tummen.

"Du är som mitt barnbar, de jag aldrig kan få." Yttrar han lyckligt och drar mig närmre.

"Då är du min morfar jag inte kan få!"
Lasse skrattar genom näsan och stycken mig över ryggen.

"Vad menar du med att din röst inte är fin?" Frågar han och drar ur kramen.

"Vet inte, är bara inte bekväm antar jag."

"Då kan vi fortsätta teckna. De är ju intet problem, så de är dumt att försöka lösa problem som inte finns. Men kila iväg till sjukgymnasten nu, om du inte förstod de så kände jag inget konstigt."

"Tack." Är de sista jag yttrar innan Lasse blir ensam i rummet.