Three different language -||- FOSCAR

~46~

Jag och Oscar står bakom scenen. Min gitarr hänger runt min hals och min hand är i hans. Till dagens ära bär mitt skalliga huvud en regnbågsfärgad mössa, min överkropp en färgglad skjorta, ett par ljusa shorts, vita strumpor och ett par ljusblå låga covers. Oscar bär lite liknande, anat mönster på skjortan och ingen mössa men annars matchar vi ganska bra.

Jag försöker tänkte bort den illamående känslan i bröstet, den grova nervositeten som bubblar i mitt blod och de otroliga smärtorna i mitt knä, misstänker tyvärr att cancern är tillbaka, men jag orkar inte, de får väll ta kål på mig då, bara jag slipper. Vist jag har inte kämpat så länge, typ ingen tid alls men jag pallar inte, va sen innan svag, både fysiskt och psykiskt, men vad ska man göra? Inte vet jag, inget tänker jag göra häller, le och håll med så går allt fin fint!

De är dags nu, en pall står placerad mitt på scenen bredvid en stativ med en mikrofon. Oscar klämmer till i min hand för att vända min uppmärksamhet mot honom istället för stolen föramför mig. Ni ska bara veta hur jävla nervösa jag är, nästan så jag spyr.

Oscar har ett leende på läpparna, de får mig att slappna av, märkte inte själv hur spänt jag stod. Han samman länkar våra läppar och mimar ett "lycka till" jag besvarar de med något liknande och går ut på scenen med Oscars hand fortfarande i min.

Publiken jublar och gillande ljud viner genom den enorma lokalen. De är en himlars massa människor, både elever och familjer, många fler ön vad jag föreställt mig, men de här kommer jag fixa, jag sjunger lika bra som Bruno Mars, de är vad Oscar sagt och de är de jag tror på.

Min rumpa slår sig ner på pallen och gitarren tar plats i rätt grepp. Med skakiga händer lägger jag fingrarna redo för första ackordet innan jag skickar en förfrågan om bekräftelse för att få börja från Oscar. Han nickar med ett stolt leende.

En mick är fast på gitarren så att så första ljudet från oss låter starkt och riktigt fint, precis som de ska.
De släpper, kärleken från publiken får mig att släppa allt, jag bara kör på, jag tänker sjunga hela låten ut, jag och Oscar. Tillsammans.

"Oh uh-huh
If you ever find yourself stuck in the middle of the sea
I'll sail the world to find you
If you ever find yourself lost in the dark and you can't see
I'll be the light to guide you

We find out what we're made of
When we are called to help our friends in need

You can count on me like 1, 2, 3
I'll be there
And I know when I need it
I can count on you like 4, 3, 2
And you'll be there
'Cause that's what friends are supposed to do, oh yeah
Ooooooh, oooohhh yeah, yeah

If you're tossin' and you're turnin'
And you just can't fall asleep
I'll sing a song beside you
And if you ever forget how much you really mean to me
Every day I will remind you

Oooh
We find out what we're made of
When we are called to help our friends in need"

Han ställer stativet framför mig och med hjälp av hans starka armar lyfter han upp sig i mitt knä utan att störa mitt spelande.

"You can count on me like 1, 2, 3
I'll be there
And I know when I need it
I can count on you like 4, 3, 2
And you'll be there
'Cause that's what friends are supposed to do, oh yeah
Ooooooh, oooohhh yeah, yeah

You'll always have my shoulder when you cry
I'll never let go, never say goodbye
You know...

You can count on me like 1, 2, 3
I'll be there
And I know when I need it
I can count on you like 4, 3, 2
And you'll be there
'Cause that's what friends are supposed to do, oh yeah
Ooooooh, oooohhh

You can count on me 'cause I can count on you"

Mitt spelande mynnar ut sig till ett slut, publiken jublar och Oscar kramar om mig bakifrån.

"Men vi är inte bara vänner." Yttrar jag lyckligt och flyttar mig så långt ifrån Oscar som de går för att samman länka våra läppar. Jublet höjs i takt med smärtan i mitt knä. Jag är tvungen att dra ifrån.

"Felix vad är de?" Frågar han oroligt.

"Knät..." Hinner jag bara säga innan de börjar svartna för ögonen, rummet snurrar och jublet får ett plötsligt slut. Oscars tag om min kropp blir stadigare.

Jag svimmar, känner inget längre.

~Oscar~

Felix är helt borta, jag tar av gitarren och med jävligt snabba steg springer jag av scenen, en av dom som tidigare stod bakom scenen ser ut att redan prata med larmstationen.

Tiden går alldeles för sakta, oron stiger och tankarna om vad som kan hända blir fler, de värsta mardrömmarna hemsöker mitt huvud och säger att Felix är död. Men han är inte död, han får inte vara död. Varför har han inte sagt något, varför har han inte svarat ärligt när jag frågat om knät? Frågorna cirkulerar i mitt huvud och tårarna forsar ner för mina kinder. Ner på Felix bleka kropp, han andas och har puls men den är låg, riktigt låg.

Magnus och Fredrik kommer in med ambulans personal efter sig. Dom tar snabbt upp Felix och låter mig följa med i ambulansen. Nu går allt istället fort, jag hinner inte uppfatta på mycket innan jag sitter i ambulansen, vi är framme vid sjukhuset, Felix rullas ifrån mig, jag blir ensam på en stol och hans pappor kommer. Jag gråter i Fredriks famn. Felix tuppa av tidigare än gångerna innan. Jag är oroligare än första gången, då visste jag inte vad de var men nu vet jag vad som kan hända, han kan faktist dö, om dom inte är tillräckligt snabba.

"Fe-e-lix sa-a at-t ha-an ville t-a bort be-e-e-net." Snyftar jag efter ett tag fram, de va de han sa när han va på cellgifter. Han önskade att dom kunde ta bort de.

"Magnus går och säger de till Lasse så får vi hoppas att han lyssnar och gör vad han kan."

Jag svarar inte, lägger mig bara tillrätta och somnar i Fredriks famn. Asså Felix pappor är dom bästa som fins.

Hur de går får ni veta i epilogen😉😂😉