Three different language -||- FOSCAR

~29~

Oscar

"Ha, skryta är väll svårt att göra. Men det får du väll göra." Svarar han, kind of neutralt.

"Men jo, du är ju världens bästa person så det blir svårt att säga att du är min pojkvän utan att skryta." Säger jag och pussar honom lätt på kinden.

"Du får kalla mig din och jag får kalla dig min." Yttrar han kärleksfullt.

"Det skulle vara en ära. Att du, Felix Sandman kallar mig sin." Säger jag förnämt men lyckligt. Han fnissar lite men har kvar sinna händer i minna

"Hoppas det betyder att jag får pussa dig när jag vill, att du hjälper mig med allt som behövs och att du inte lämnar mig." Yttrar han aningens nedstämt på sista delen av meningen.

"Pussa på, jag hjälper dig med allt och lite till och jag kommer aldrig lämna dig." Klar gör jag och drar honom tätare in i min famn. Det känns inte som att det är läge att pussas nu. Även fast jag mer än gärna vill.

"Oscar jag har aldrig pussats förut." Yttrar han efter en stunds tystnad. Det knackar på dörren och den öppnas.

"Snart, vi är inte klara än." Säger jag otroligt irriterat.

"Men det är viktigt. Felix ska få cellgifterna nu innan det är försent. Så skulle vi kunna be dig att gå ut ett tag?" Frågar hon lugnt.

"Ja, vist. Förlåt." Skuld känslorna väller över. Felix måste få den vård han behöver för att bli frisk. Men jag vill ändå alltid ha honom i mitt knä och ha en uppsikt över .honom. Dom må vara doktorer men jag vet ju inte vad dom kan göra med honom. Jag lämnar rummet och slår mig ner på en stol. En djup suck lämnar mina och jag lutar hakan mot minna händer som i sin tur lutas mot mina knän.
Till höger om mig sitter en kille i min ålder. Han ser nervös och rädd ut. Hans blick vandrar snabbt fram och tillbaka över korridorens tråkiga väggar.

Jag lägger min hand på hans axel och klistrar på ett leende på mina läppar. Hans blick vänds förvånat mot mig. Hans ögon är bruna och håret är svart med ljusa toppar. Inte helt Svensk häller.

"Varför så nervös?" Frågar jag vänligt och tar bort handen.

"Min p, kompis har fått ett anfall. Ordentligt sådant och jag vill attan ska må bra bara." Förklara han med djupa andetag lite då och då.

"Ha, jag kan nästan lova att det kommer gå bra." Stöttar jag så gott de går.
"Min pojkvän får cellgifter så får inte var affär inne." Förklarar jag och killen som jag än inte vet namnet på skiner upp till ett stort leende

"Ja, eller asså min kompis är också min pojkvän." Säger han nervöst och kollar ner på sinna händer.

"Jaa, då kan vi bli homo bros!" Utbrister jag lyckligt. Han skrattar lite åt mig. Han värkar nervös.

"Oscar." Säger jag med ett stort leende och sträcker fram handen.

"Omar." Svarar han och tar min hand.
"Du kommer inte från Sverige va?" Frågar han försiktigt.

"Nej, vi flyttade hit från LA i sommras."
Han nickar kort.

"Jag föddes i Venezuela men flyttade hit när jag fyllt åtta. Pappa kommer här ifrån och mamma Venezuela då."berättar han.

"Coolt, jag har alltid velat åka dit."