Three different language -||- FOSCAR

~23~

Jag, Oscar och pappa Magnus sitter i bilen påväg mot hällvettet, aka skola... Egentligen orkar jag inte men Oscar ville att jag skulle med. Dumt nog, följer jag med honom. Slår vad om att jag kommer somna på någon lektion så mycket som jag sover nuförtiden. På tal om sova känns det otroligt frestande. Jag lutar huvudet mot de kalla fönstret och blundar. Men precis när jag ska somna "väcker" Oscar mig. Vi är tydligen framme. Jag suckar men öppnar bildörren i väntan på att den jävla rullstolen ska komma.

Jag och Oscar får ta en omväg för att ens komma in i skolan. Åka/gå runt halva skolan och vi går på en stor skola. Men tack och lov skjuter Oscar mig framför sig. Jag hade seriöst inte orka annars. Alltså jag hade typ somnat mitt i allt...

Blickar, usch. Både äcklade, oroliga, och frågande. Jag gillar inte några blickar. Jag vill inte vara i centrum. Lite i utkanten är helt perfekt.

"Hej Oscar och Felix." hälsar Frasse som kom bakifrån oss.

"Hej" svarar Oscar med vad jag skulle gissa ett leende.

"Vänta här så hämtar jag en hissnyckel." Säger han och skyndar sig mot vår korridor.

Han är snabbt tillbaka med en nyckel i högsta hugg. Det känns ärligt lite konstigt att åka upp med hissen istället för att gå de 10 trappsteg man annars behövt ta. Men kan man inte gå så kan man inte gå...

Vi kommer upp till vår korridor där resten av klassen står. Blickarna vänds hit och jag vill inget annat än att gräva ner mig i jorden förgått. Cec som stod i klungan och pratade med några från klassen kommer mot oss med ett leende på läpparna. Jag ler till baka.
I bakgrunden ser jag att blickarna jag tidigare fått va snälla. Alla har ett leende på läpparna, till och med Fåns.

Vad fan händer. Så här ska det inte vara. Det här är fel. Dom ska va arga och trycka ner mig. Det är helt fel, jag vill inte ha det såhär. Jo men inte nu och såhär.

"Felix, är du okej?"
Jag hade helt glömt bort Cecilia som är framför mig.

*vad gör dom?* svarar jag förtvivlat med minna händer.

"Jag bankade in lite vätt i skallarna igår. Dom pratade om dig, inte så bra saker. Då blev jag arg och skrek på dom. Jag fick även Fåns att inse varför han höll på som han gjorde." Förklarar hon. Själv förstår jag inte ett skit. Det är fortfarande inte logiskt. Fan, fan, fan. Fåns kommer hit. Han kommer hit, hit mot oss. Men något är annorlunda. Han har inte de vanliga leendet på läpparna. Nu är leendet milt och ångerfullt. Vad har han att ångra? Han har väll inget han längtar som han gjort mot mig. Det kanske är de han sa till Oscar den förstadagen. Dagen innan den hemska natten.

"Emm, asså jag måste förklara en sak som är hemsk. Men ändå något av de bästa som fins. Jag måste säga förlåt. Förlåt för allt jag gjort. Jag har insätt vad jag faktiskt gör mot en så fantastisk person. Jag inså varför jag gjort de jag gjort. Jag är feg. För feg för att våga stå upp för mig själv. Jag va rädd för att jag skulle bli mobbad. För jag är också homosexuell. Jag har varit det länge. Typ hela livet." Han gjorde en paus för att sedan fortsätta. "Jag förstår om du inte kommer förlåta mig, men jag hoppas att någon gång gör det. För du är en fantastisk person." Avslutar han och går tillbaka med blicken vänd mot golvet utan att vänta på mitt svar.