Three different language -||- FOSCAR

~42~

Jag ser hur ilskans hormoner börjar flyta i Omars ådror. Ogge ser de också och lägger sin hand på Omars arm för att lugna ner honom.

"De där va inte på något sätt kul Felix, man skämtar inte om att man kan prata när man inte kan." Yttrar Omar argt. "Bevisa de då." Tillägger han lika argt med blicken aningens sänkt.

Orden som fastnar i halsen och min hjärna vill verkligen inte prats med Omar, den säger att om jag pratar kommer han bli arg, riktigt arg.
De enda jag gör är att kura ihop mig på stolen och tiga som in i bomben.

"Nä juste. Tänk efter nästa gång du säger något, ljug inte." Ryter han nu. Han tror mig inte, jag skrev faktiskt att jag är rädd för att prata så reagerar han såhär. De får mig ju bara att bli ännu räddare. "Nä juste du kan inte prata." Snäser han. Jag kryper ihop önnumer och gör mig berädd för att han ska slå till mig. Men de gör han som tur inte.

"Jag litade på dig." Säger han besviket, jag vänder spårandet upp blicken och han pekar mot dörren. Jag reser mig från stolen och med dystra steg går jag mot dörren. Jag tar kryckorna på farten, innan jag går ut vänder jag mig om och säger,

"Förlåt."

Jag tar mig haltande ut mot korridoren där pappa möter mig i en kram. Han förstår nog vad som hände.

"Felix, de är okej. Han blev bara förvånad och visste inte riktigt vad han gjorde. Han kanske tycker det är svårt att ändra bild om en människa." Stöttar han och kramar om mig hårdare. Jag viskar tack mot hans axel och ler.

"Du tror du inte Lasse vill veta om de, när du berättar för Omar och Ogge."

Jag vill prata med Lasse, men samtidigt är det så kul att teckna med honom. De kan jag förhoppningsvis göra ändå.
Jag nickar och flyttar mig från pappas trygga famn. Han ler tappert mot mig och lägger en skyddande hand på min axel.

Asså de här känns som om de är någon döds farlig sak. Att de är på liv och död. De är de verkligen inte, men vist är det svårt. Speciellt efter de här tidigare bemötandet.

Lasse kommer ut från ett rum och möter mig med sin blick. En rynka uppstår mellan hans buskiga ögonbryn. Han kommer mot mig och lägger sinna armar runt mig utan att fråga.

"Kom, vi går in i ett rum så får du berätta." Säger han bara och släpper kramen. Vi går in i närmsta rum och jag slår mig ner på sängen.

"Vi kollar knät samtidigt." Förklarar han vänligt. Jag lägger mig i sängen med kroppen helt rak på sängen. Försiktigt knäpper Lasse upp knä grejen och lägger undan den så länge. Jag tar av mig byxorna och låter Lasse kolla på mitt knä. De med att teckna med Lasse samtidigt som han visiterar mitt knä funkar inte så jag ligger bara still. För prata gör jag inte än. Jag måste förklara först.

"Säg till om de gör ont."