The Suicide Room • Foscar

O N E

Med korta kliv går jag genom skolans portar, ner för trappan och till mitt skåp. Väl vid skåpet tar jag ut nyckeln från min ficka på mina svarta jeans och låser upp det. Med långsamma rörelser tar jag av mig väskan som hängde över min högra axel samt min svarta skinnjacka och hänger den på den enstaka kroken i skåpet.

På schemat som jag tejpat fast på skåpdörren står det "Mu 08.30", vilket betyder att jag är mer än en halvtimme tidig.
Med en suck tar jag upp mitt block från väskan samt penna och sudd.

Att vara tidig kan vara både bra och dåligt.
Det bästa är nog att titta in i folkets ögon, rakt in. De blir då rädda, för mig.
Det är alltid skrattretande, se hur lättskrämda alla är, till och med de tuffaste.

Sedan det dåliga är att jag har tid att tänka. Tänka på saker jag förlorat, personer jag förlorat.

Med blocket i min vänstra hand och pennan samt suddet i min högra går jag över till det stora fönstret vid mitt skåp. När min rumpa träffar den kalla ytan på fönsterbänken huttrar jag till.

Alltid ska den vara kall, aldrig ska vaktmästaren fixa till det hålet i väggen som blåser in kall luft.

Smått irriterad med pennan i min hand och blocket i knäet börjar jag svagt dra sträck efter sträck, som sedan förvandlas till figurer, så det tillslut bildar en slank kropp. Kroppen kopplar jag snabbt till personen som står mig närmast, eller rättare sagt stod mig närmast.
Erik.

En ensam tår bryter sig ut ur min ögonvrå, men jag är snabb med att torka bort den.
Det finns för stor risk att någon ser min svaghet, och jag vill inte visa mig svag. Jag får inte, får inte förlora min plats i rankingen.

När klockan runt min handled slår 08.21 plockar jag åt mig allt från fönsterbänken, går fram till mitt skåp och låser upp det. När blocket åker ner i väskan pustar jag ut. Nu kommer ingen se dig, ingen kommer upptäcka dig.

Om någon skulle hitta mitt block skulle det vara slut, på definitivt allt. I det blocket har jag allting nedskrivet, och om någon skulle hitta det, få veta innehållet skulle jag vara körd. Inte bara för jag skriver mina hemligheter där, utan för att jag skriver allt jag ser i människor som de vill dölja.

Med trötta steg börjar jag gå mot trappan som ska ta mig till korridor B200 där musiksalen befinner sig.

Jag är påväg att lägga min hand på handtaget när jag hör en röst jag så bra känner till, en röst jag skulle urskilja bland tusentals människor.

"Kom hit missfoster, vi måste prata!"

Robin står några meter från mig med ett flin på läpparna. Jag suckar mentalt men går över till honom.

"Vad fan har du på dig, bög?"

Flinet på hans läppar är så stort så man nästan skulle kunna se det på andra sidan korridoren.
Jag suckar men svarar, drygt som alltid.

"Kläder. Kläder jag köpt och nu går runt i. Kläder som är mycket bättre och stiligare än dina."

Svarar jag och hans blick blir direkt mycket irriterad"

"Vart fan fick du luften ifrån?"

Linus, en av Robins 'vänner' står nu med blicken fäst på mig. Han har en rynka i pannan som bara speglar irritation och på mindre än en sekund stirrar jag in i hans ögon. Med äns ångrar han sig, det syns för tydligt.

"Från atmosfären. Va fan trodde du?"

Nu är jag smått irriterad, men kan inte hindra flinet från att ta plats på mina läppar. Dem är för dumma för sin ålder.

I ögonvrån ser jag Ulla gå mot oss. Ulla är en äldre kvinna som jag har i både musik och engelska. Hon är sjysst, mest för mig då hon också är rädd för mina blickar.

"Ska vi köra igång?"

Frågar hon glatt och ungdomar följer efter henne till dörren där hon nu står och försöker öppna den.

"Gå och sug av varandra, ni gör det bättre än att tänka iallafall."

Jag vänder på klacken, går mot måndagens första lektion med självsäkra steg. Går bort från de två idioterna som säkert inte äns kan 6•7.

"Efter lektionen Sandman, då jävlar ska du se!"

Med ett flin på läpparna passerar jag Ulla som står och håller upp dörren för mig.

Det ser jag fram emot, jävligt mycket.