The Suicide Room • Foscar

F I V E

För en gångs skull är jag i tid till svenskan. Jag behövde något annat att tänka på, så jag gick ner hit, till B100.

Här jag sitter längst ner i klassrummet ser jag alla. Det är en perfekt plats för mig, jag ser alla men ingen ser mig. Eller ja, Patrik ser mig eftersom han står vänd mot oss.

Plötsligt knackar det på dörren, Patrik är snabbt upp på fötter och går mot den.

"Åh, Oscar! Välkommen." Patrik talar med en mjuk röst, den han oftast använder.

In kommer killen från korridoren, killen med håret som står åt alla håll. Killen med de perfekta ansiktsdragen.

Han ser nervös ut, men går ändå villigt in och ställer sig vid sidan om Patrik.

"Så, vill du presentera dig?" Nu låter Patrik för glad, för mjuk. Men killen harklar sig och ler försiktigt, prövande.

"Jo, jag heter Oscar Enestad och har precis flyttat från Malmö hit till Stockholm. Jag ska gå i denna klassen, och jag hoppas ni inte är som i min gamla klass." Han talar normalt, som att det faktum att han är ny och inte känner någon inte finns.

Han tittar ut över klassrummet, sänder alla ett leende, alla förutom mig.

"Okej Oscar, du kan sätta dig bredvid Felix." Patrik gör en gest mot mitt håll, många flämtande ljud hörs över klassrummet.

Sist jag satt med någon var i tvåan, då Erik levde. Sedan Eriks självmord satt jag själv, vägrade sätta mig vid någon även om det skulle vara grupparbete.

Den blonda killen vid namn Oscar ler mot mig, börjar röra sig mot mitt håll. Där jag sitter rör jag inte en min, istället tänker jag på vad Erik skulle tycka om detta. Utan mitt medvetande rynkar jag på ögonbrynen, så det blir en rynka mellan dem och automatiskt bildas min mördarblick. När killen som är på väg mot mitt håll märker den slår hans blick snabbt golvet.

Försiktigt drar han ut stolen som är placerad bredvid min, Eriks stol.
Jag tittar länge på honom i profil, där han sitter och har sitt fokus på något längre fram i rummet.

Tillslut vänder han på huvudet, vänder det mot mitt håll. Våra blickar möts, och i en sekund vill jag le mot honom. Men sekunden efter slår mig tanken som ett slag i magen. Jag ler inte mot folk.

Så jag vänder på huvudet, tittar på Patrik som försöker lära idioterna i min klass vad Pronomen är.
Jag hör en suck vid min sida, men den är svår att tyda.

Hela lektionen får vi blickar från andra i klassen, de undrar om jag gör något. Jag ignorerar dem så gott det går, men om en idiot stirrar något oerhört sänder jag den personen en blick.

Det är skrattretande hur en blick kan påverka människor, hur rädda dem kan bli.

Med ett flin på läpparna försöker jag koncentrera mig på lektionen, men varje gång jag tappar fokus är det pågrund av en viss person. Personen som sitter bredvid mig, Oscar. Alltid, vid minsta rörelse tappar jag intresset för lektionen och finner det på killen bredvid.

Frågan är bara; varför?

•••••
Ja, jag vet att Felix är ett år yngre än Oscar men men (;