The Suicide Room • Foscar

T W E N T Y N I N E

Igår kväll, då Jonathan hade brutit sig in och tvingat mig på sätt och vis till honom, var väldigt tuff. Han sa att "jag skulle följa med honom", vilket visade sig vara en "kidnappning". Jag fick sova i hans familjs källare, vilket inte är ett förstahandsval då det är kallt vid denna årstid och många råttor och kryp vintrar fortfarande. Kölden i den lilla källaren höll mig vaken hela natten, och nu, runt klockan 07, hörs steg i trappan. De kommer klampandes neråt, och när trappan sedan tar slut fortsätter stegen på betonggolvet. Men till min förvåning står inte Jonathan i dörröppningen, utan Agneta och hennes make Hans. De båda flinar hånfullt och elakt. Agneta går fram till min sittande mot väggen kropp och sätter sig på huk, vilket gör att jag nu kan se hennes mörka ögon av hat mycket tydligare.

"Ser man på Hans, det är ju lilla Sandman." Tilltalar hon sin make, fast med blicken i mina arga men även livlösa ögon.

"Vad vill ni mig, era jävlar?" Spottar jag ur mig, betraktar hur Hans flin blir bredare och lyssnar till Agnetas hånfulla skrockar.

"Åh, lilla Felix, du är bara en liten sjuttonåring." Säger Hans roat innan Agneta fortsätter.

"Jag tror nog Magnus och Cecilia kommer betala mycket för att se sitt rikemansbarn vid liv igen, vad tror du Felix?"

Jag töms på luft, allt stannar. De vill pressa ut pengar från mina föräldrar, genom mig. Och som jag känner Eriks föräldrar är de väldigt peng-förtjusta, vilket betyder att jag kommer kosta mycket.

"Men titta Hans, Felix blev visst rädd! Vad är det gubben? Vet du att dina föräldrar inte kommer betala så du dör, eller?" Säger Agneta med hennes äckliga röst, medan jag sitter tyst och tittar rakt ut i tomma luften. Jag är inte rädd, mamma och pappa skulle ha betalt lätt. Allt handlar bara om att dem kommer göra det. Dem kommer betala även om jag inte yttrat tre lätta ord, kramat dem eller varit tacksam på en lång tid. För det var länge sedan jag sa "jag älskar dig" till någon annan än Oscar, det var länge sedan jag gav dem en kram. Dem ska inte behöva betala med deras pengar, som dem fick slita för utomlands när jag tyckte synd om mig själv hemma.

"Dem kommer betala." Yttrar jag tomt, tittar fortfarande rakt fram. Vill verkligen inte att mina föräldrar slösar på mig efter alla bråk och gräl, då jag börjat dem och fortsatte. Det är inte deras fel att dem åker på affärsresor, att dem inte har tid. För dem vill ju mitt bästa, men ändå tyckte jag det var för lite. Och att dem blev arga vid synen av mina första skärsår var bara för att de bryr sig, de ville inget ont. Ändå gav jag dem ingen kärlek tillbaka, även om de gjorde det varje dag och förtjänade något mycket stort.

"Vafan ungjävel, sitt inte där och glo. Kom på något bra förväll istället, det kommer nog behövas." Säger Agneta, reser sig upp och går tillsammans med Hans uppför trappan. De lämnar mig med stora skuldkänslor och tankar ensam igen.

••••
Trött.

Jag skulle kunna tänka mig vara kvinna i Sparta eller Rom, eftersom de var mycket mer fria och självständiga jämfört med Athens kvinnor. Men helst av allt skulle jag leva i nutid, då kvinnor har all rättighet och får gifta sig när de vill över 18 år.
Vafan va det? Jo, min So jag vet inte vad.

Kommer antagligen få F i spanska, eftersom jag inte kan verb i singular och plural. Marcelo kan ta sig (:

Ha det bra, och börja inte röka, för suget kan ta sig med (: