N I N E T E E N

641 42 8
                                    

Med långsamma steg går vi över grusvägen som ska ta mig och Oscar till Erik. Vi har båda kommit fram till att vi båda skulle behöva frisk luft, och vårt beslut blev att gå till vår närmaste.

Några meter fram kan man se den mycket bekanta gravstenen, och Oscar börjar gå snabbare vid min sida. Vad jag märkt gillar han att komma hit, vilket även jag gör. Här kan vi båda träffa personen som betyder extra mycket för oss.
När vi kommer fram sätter vi oss vant ner, och tittar på de snirkliga bokstäverna framför oss.

"Varför sa du inget?" Frågan yttras tyst, men tillräckligt högt för att Oscar ska höra. Hans blick vänds mot mig, där jag redan tittar på honom. "Du sa aldrig något om Erik. Varför lät du mig prata ut när du själv behövde det?" Han suckar men håller blicken fäst i min.

"Jag fick aldrig veta vad som hände." Yttrar han nästan lika tyst som jag, om inte tystare. "Och jag ville så gärna veta, men ingen ville berätta. Du fick bli min utväg." Fortsätter han och med varje ord som yttras flyter bitarna på plats.

"Är det därför du sitter med mig nu? Är det därför du umgås med mig?" Frågar jag, och när det ända som möter mig är tystnad börjar tårarna få fart. De samlas i tårkanalerna med hot om att rinna, och jag låter dem, för Oscar ska veta hur jävla fel han gjort. På en aning skakiga ben reser jag mig upp från grusen och tittar ner på Oscar vars blick är tom. Utan ett ord till vänder jag på klacken och börjar gå, men stoppas av Oscars lika tomma röst.

"Felix.." Jag stannar, står still en stund men när han inte visar ett tecken på fortsättning öppnar jag munnen.

"Hejdå Oscar."

••••
Döda mig snälla inte.

The Suicide Room • Foscar Where stories live. Discover now