The Suicide Room • Foscar

E P I L O G U E

O S C A R  E N E S T A D

Utan att jag egentligen har märkt det rullade tiden på snabbt. Helt plötsligt sitter jag i en bänk på Felix begravning i min blåa kavaj gråtandes som en unge. Jag har även pratat med hans föräldrar innan ceremonin, och de skulle flytta i morgon. Jag fick lov att komma hem till dem, ta lite av Felix saker om jag ville det.

Helst av allt vill jag ha Felix tillbaka, inte hans saker eller mina kläder som mystiskt hamnat i hans garderob. Jag vill ha Felix Sandman, son till Cecilia och Magnus. Jag vill gå ner på knä, visa upp en ring och tillslut höra ett ja från hans håll.

Men såklart är det omöjligt, han är död. Det ända som är kvar är hans kropp i kistan och själ som på något vänster stannat hos mig. För jag känner det, jag känner hans närvaro långt inne i kroppen.

En skrynklig hand läggs på min skakande axel och väcker mig ur mina tankar. När jag skrämt vänder huvudet åt vänster ler Susan prövande och nickar mot kistan.

"Det är din tur att hålla tal, hjärtat." viskar hon, vilket får mig att stelna till. Jag har hela tiden suttit och klämt på anteckningarna jag skrivit ner, bara för att inte glömma det minsta lilla just när jag står och pratar. Men nu när jag är här, känns anteckningarna helt fel. Så jag lägger lappen med ord på min stol, nickar tyst, tar emot rosen Susan så snällt höll för mig och ställer mig upp, går förbi med tunga steg allt gråtande och deppigt folk för att ställa mig framför mikrofonen.

Kistan är i svart, med vita rosor på sig som gästerna tog med. Jag är den enda som har med en röd ros, och lägger den i mitten för att det ska se fint ut. Eller, det ser redan fint ut, Felix skulle älska det, men helt ärligt tycker jag allt det är trist med svartvitt. Och just nu, när det finns en röd ros omringad av flera vita, speglas Felix där. Han har alltid haft en attityd, ett skal av svartvitt, även om han inuti var likt en regnbåge bara han fick chansen av sitt mående. För visst fanns det stunder där allt var perfekt och han glömde sin sorg för några sekunder. Det var det finaste i honom, hur han ändå försökte för min, och såklart sin egen skull.

Innan jag öppnar munnen samlar jag mig, och förvånansvärt bryter jag inte ihop vid talet.

"Som många här vet, var, eller ja, är jag Felix pojkvän. Och jag tänker inte säga var, för för mig har vår kärlek inte tagit slut vid hans sista andetag. Cecilia ville att alla skulle ha vita rosor med sig, men sedan tänkte jag på hur Felix skulle reagera på det. Han skulle först gillat det, men sedan kommit på hur trist det verkligen är. Så ja, jag har med mig en röd ros till min pojkvän, romantiskt va?"

Jag tystnar och lyssnar på de få fnissningarna som hörs i kyrkan. Ett leende tar plats på mitt ansikte, och det känns både rätt och fel. Jag ler på min pojkväns begravning..?

"Han ville att jag skulle ha en blå kavaj, precis som våra matchande hoodies. Och såklart uppkom hans önskan, jag skulle kunna göra allt för honom." Ett antal gulliga ljud fyller kyrkan och skapar en fin stämning, något Felix skulle älska. Leendet på mina läppar växer och växer, gör sig bara större vid varje sekund.

"I Felix brev berättade han om sina känslor för mig, och jag vill bara säga; Felix, om du hör mig, vill jag bara säga att jag älskar dig och att jag alltid skulle gjort det, efter vad du än gjort mot dig själv. Jag älskar dig fortfarande, och med det du var så övertygad om, om att jag förtjänar så mycket bättre än dig, du har inte rätt hjärtat. Det är snarare du som helt klart förtjänar bättre än mig." Avslutar jag med, och går mot min plats för att sätta mig igen. Klappningar i händerna ljuder över kyrkan och när det sedan tystnat, är ceremonin över.
Några går hem, andra väntar tills Felix kropp sänks 2 meter under jorden. Jag, familjen Sandman och Susan är få av dem. Vi står tysta och bara tittar, rör inte en fena.

När andra som Cecilia och Magnus har gått, säger Susan att hon väntar i bilen med mina föräldrar. Hon har slutat jobba hos familjen Sandman, både för att dem flyttar och för att ha ett öga på mig. Det glädjer mig, och faktumet att mina föräldrar har anställt henne och jag får träffa henne varje dag får mig att känna mig lugn.

Det känns som en evighet jag står på kyrkogården, allt är tyst och stilla. Men tystnaden bryter fotsteg, som närmar sig mig. Helt plötsligt står det en kille vid min sida och tittar på kistan som snart ska täckas av grus.

"Jag beklagar sorgen. Själv känner jag inte Felix, men eftersom jag ska flytta till hans gamla hus, tänkte jag det skulle bli fint att komma hit."

Hans ord får mina tårkanalerna att äntligen fungera. Det var honom Felix menade.

Killen lägger sin hand på min axel i en stöttande gest, överväger att krama om mig eller inte. Tillslut väljer han att ge mig en hård kram. Mellan tårarna lyckas jag fråga vad han heter, och med armarna om varandras svankar och ögonkontakt svarar han;

"Jag heter Oscar, men kalla mig gärna Ogge."

····
Detta känns så jobbigt hahahah. Ville ha ett helt annat slut på denna, men eftersom ni vill ha en tvåa så fick jag skita i mina hemska planer.

Det kommer som sagt en tvåa, så håll utkik både här och på min profil! Ni kan även följa mig *blink blink*. OCH SÅKLART MÅSTE SUSAN VARA MED HON ÄR FAN BÄST.  älskar kvinnan asså.

JAG VILL TACKA SÅ MYCKET JUST DIG, SOM HAR LÄST. Jag älskar er allihopa, och jag lovar att i tvåan kommer jag bli bättre att visa det. Ni har gett mig inspiration, motivation, så mycket kärlek och rädsla för era roliga hot hahahah tack så mycket finisar <3333